Med sin skiffergrå ovansida och tvärbandade bröst är göken en av Sveriges mest lyckade fågel-imitatörer — i flykt förväxlas den ständigt med sparvhöken, en riktig rovfågel. Likheten kan vara en anpassning: i ett experiment reagerade mesar på uppstoppade gökar med tvärbandad undersida som på sparvhökar (Davies & Welbergen 2008). Här reder vi ut vad som faktiskt skiljer de två arterna åt — i vingform, flykt, näbb och läte.
| Kännetecken | Gök (Cuculus canorus) | Sparvhök (Accipiter nisus) |
|---|---|---|
| Storlek | 32–36 cm, vingspann 54–60 cm, vikt upp till cirka 160 g | Hane 29–34 cm, hona 35–41 cm, vingspann 58–80 cm, vikt 131–345 g (honan är betydligt större än hanen) |
| Vingform i flykt | Slank siluett med spetsiga vingar och lång, rundad stjärt — flyger med jämna, regelbundna vingslag | Korta, breda vingar med ganska trubbig spets och lång stjärt — några snabba vingslag följs av glidflykt, vilket ger en lätt bågformad flykt |
| Näbb | Gul vid näbbasen, tunn och rak | Kort rovfågelnäbb med böjd spets, byggd för att plocka och riva sönder bytet |
| Dräkt (undersida) | Vitaktig undersida med svartgrå tvärband, gul iris och gul ögonring; svarta stjärtpennor med vita spetsar och småfläckar | Hane: blågrå ovansida och orangestreckad undersida, orangegult öga. Hona: brun ovansida och brunstreckad undersida |
| Läte | Hanens klassiska tvåtoniga "ko-ko", honans högljudda, bubblande läte | Tystlåten fågel, även under häckningen |
| Beteende | Sitter ofta öppet och ropar, lägger inget eget bo — häckningsparasit i andra fåglars bon | Bygger ett nytt risbo varje år, helst i barrträd, och överraskar småfåglar från skydd av buskar och trädridåer |
| Miljö | Finns i de flesta naturtyper, från alvar och slättsjöar till skog, kust och fjällhed, över nästan hela landet. Sommargäst som kommer till södra Sverige i slutet av april eller början av maj | Skog i hela landet upp i fjällnära skog, lokalt även i parker och små dungar i tätorter |
Den säkraste skillnaden är vingarna och flykten: göken har spetsiga vingar och flyger med jämna vingslag, medan sparvhöken har korta, breda vingar och låter några snabba vingslag följas av glidflykt. Näbben avgör om ni får syn på fågeln sittande — göken har gult vid näbbasen och en tunn, rak näbb, sparvhöken en kort rovfågelnäbb med böjd spets. Lätet är också avgörande: hör ni ett tvåtonigt "ko-ko" är det göken, medan sparvhöken är tystlåten även under häckningen.
Troligen mimikry. Göken har en tvärbandad undersida och en siluett som påminner om sparvhökens, och i ett experiment larmade och undvek mesar uppstoppade gökar med tvärbandad undersida på samma sätt som sparvhökar (Davies & Welbergen 2008). Likheten kan alltså få småfåglar att hålla sig undan, vilket kan underlätta för honan att lägga sitt ägg.
Titta på vingarna och flykten. Göken har spetsiga vingar och lång, rundad stjärt och flyger med jämna vingslag. Sparvhöken har korta, breda vingar och växlar mellan några snabba vingslag och glidflykt, vilket ger en lätt bågformad flykt.
Nej. Göken har en tunn, rak näbb med gul bas, medan sparvhöken har en kort rovfågelnäbb med böjd spets som den använder för att plocka fjädrar och riva sönder bytet.
Ja, mycket lätt. Göken ropar det välkända tvåtoniga "ko-ko" på våren och försommaren. Sparvhöken är tystlåten, även under häckningen, så en hörd gök är sällan en sparvhök.