Kattuggla och hornuggla är två av våra mellanstora ugglor som oftast upptäcks i skymning och dunkel, där de lätt blandas ihop. Huvudform, ögonfärg och läte avslöjar arten direkt om man vet vad man ska titta och lyssna efter. Kattugglan är livskraftig (LC) i Rödlista 2025, medan hornugglan har gått kraftigt tillbaka och numera är starkt hotad (EN).
| Kännetecken | Kattuggla (Strix aluco) | Hornuggla (Asio otus) |
|---|---|---|
| Storlek | 37–43 cm, vingspann 81–96 cm — robust och kraftig kropp | 31–37 cm, vingspann 86–98 cm, 245–400 g — slankare och mindre |
| Huvudform och örontofsar | Stort, rundat huvud och ganska platt ansikte, helt utan örontofsar | Långa örontofsar som kan resas och riktas uppåt |
| Ögonfärg | Mörkbruna ögon | Orangefärgade ögon — ett bra kännetecken |
| Dräkt och färg | Finns i en rödbrun och en gråbrun variant, med mellanformer | Brunaktig fjäderdräkt med vertikala streck; kamouflerar sig dagtid genom att sitta tätt intill en trädstam |
| Läte | Hanens dallrande "hoo ... ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo", ofta i duett med honans gälla "ke-vitt" | Gamla fåglar är relativt tystlåtna: hanens sång är ett djupt "oh" som upprepas ungefär var 2,5:e sekund, honan har ett svagt, nasalt "peh-äv" |
| Miljö | Löv- och blandskog nära odlad mark, parker, äldre trädgårdar, alléer och dungar i åkerlandskap. Utpräglad stannfågel som har spridit sig norrut: häckar numera från Skåne till Dalarna, längs Norrlandskusten till södra Västerbotten och lokalt i Jämtland | Häckar huvudsakligen i anslutning till odlad mark; under goda gnagarår i större delen av landet utom de nordligaste lappmarkerna, och förekomsten varierar starkt med bytestillgången |
| Häckning | Häckar vanligen i trädhål, men använder även gamla skat- och ekorrbon, hål i byggnader och gärna holkar | Häckar i övergivna bon efter andra fåglar, till exempel kråkfåglar eller hökar, oftast i barrträd |
Se först på huvudet: kattugglan har ett stort, runt huvud helt utan örontofsar, medan hornugglan alltid visar sina karakteristiska, upprätta örontofsar. Ögonfärgen bekräftar det — kattugglan har mörkbruna ögon, hornugglan orangea. Går det inte att se fågeln tydligt avslöjar lätet arten: kattugglans dallrande hoande hörs i löv- och blandskog och parker, medan hornugglans sång är ett djupt, upprepat "oh" från bon i anslutning till odlad mark.
Ja, båda finns i stora delar av södra och mellersta Sverige och kan förekomma i samma trakt, men de väljer olika bon. Kattugglan häckar vanligen i trädhål, medan hornugglan använder övergivna bon efter kråkfåglar och hökar. Kattugglan häckar från Skåne till Dalarna och lokalt längre norrut, medan hornugglan under goda gnagarår häckar i större delen av landet utom de nordligaste lappmarkerna.
Kattugglan är mest känd för sitt läte: hanens dallrande hoande, ofta i duett med honans "ke-vitt". Gamla hornugglor är relativt tystlåtna, men ungarnas klagande tiggläte, ett tvåstavigt "pii-eh", kan höras över en kilometer.
Nej, det som ser ut som horn är långa fjädertofsar som kan resas och riktas uppåt. De skiljer hornugglan tydligt från den tofslösa kattugglan.
Ingen av dem är lätt att se dagtid. Hornugglan döljer sig dagtid på en gren tätt intill stammen, och kattugglan sitter skyddat på en gren nära stammen, ofta tillsammans med sin partner.