Lövsångare, gransångare och grönsångare tillhör alla släktet Phylloscopus och är så lika i utseende att de bäst skiljs på sången. Alla tre är små, olivgröna sångare, men sång, benfärg och miljö ger ledtrådar. Den här guiden ställer trion sida vid sida.
| Kännetecken | Lövsångare (Phylloscopus trochilus) | Gransångare (Phylloscopus collybita) | Grönsångare (Phylloscopus sibilatrix) |
|---|---|---|---|
| Storlek | Liten och nätt sångare. | Liten och satt, 10-12 cm. | Något större, 11-13 cm, med längre vingar och kortare men bredare stjärt. |
| Näbb | Smal och spetsig näbb. | Smal och mörk näbb. | Fin, spetsig näbb. |
| Dräkt och färg | Olivgrön ovan med kraftigt markerat, ljusgult ögonbrynsstreck, ljust gröngul strupe och vit eller gulvit buk. | Matt brungrön ovan och benvit under, gulaktig på sidorna; ögonbrynsstrecket är kort och knappt synligt. | Mossgrön ovan med gul strupe, kontrasterande vit buk och ett långt, tydligt gult ögonbrynsstreck. |
| Läte | Mjuk och vemodig strof som inleds med några höga toner och klingar ut nedåt; lockätet är ett mjukt, tvåstavigt uppåtvisslande "huit". | Monoton sång av en- eller tvåstaviga toner i två eller tre tonlägen, ungefär "silt-salt-salt-silt-salt"; lockätet ett enkelt "hyid". | Ljus, metallisk drill i ökande tempo, som liknats vid ett mynt som snurrar på marmor, och en serie sjunkande pipande toner. |
| Benfärg | Brunskära ben, ibland med mörkare brun ton. | Mörka ben — ett bra kännetecken mot lövsångaren. | Benfärgen är inget avgörande kännetecken; arten känns på färg och sång. |
| Miljö | Alla biotoper med träd, buskar eller ris, från skog till fjällbjörkskog och hyggen med björksly — Sveriges vanligaste fågel. | Nordlig underart i lövblandad granskog och barrblandskog, sydlig underart i lövskog med frodig undervegetation. | Högstammig, mogen skog med sparsam undervegetation; i söder främst lövskog, gärna bokskog. |
| Beteende | Rastlös och snabb i födosöket, sjunger från särskilda sångplatser i reviret. | Håller sig ofta dold i buskar och träd; sänker stjärten och vippar den åt sidan. | Rör sig i högre lövverk i äldre skog. |
| Säsong | Långflyttare som övervintrar söder om Sahara; sången hörs flitigt under vår och försommar. | Anländer tidigast av de tre, de första redan i mars men flertalet i april-maj; enstaka övervintrar i södra Sverige. | Långflyttare som övervintrar i tropiska Afrika; anländer i april-maj och flyttar i juli-augusti. |
Sången avgör säkrast. Lövsångaren har en mjuk fallande strof, gransångaren en monoton "silt-salt"-sång och grönsångaren en metallisk drill i ökande tempo. Utan sång: gransångaren har mörka ben och mörkare ovansida, medan lövsångaren har ljusare ben. Grönsångaren sticker ut med klarare grön ovansida, gul strupe och vit buk.
Titta på benen. Gransångaren har helmörka ben medan lövsångaren har brunskära ben. Lövsångaren är dessutom ljusare och slätare i dräkten, medan gransångaren är mörkare ovan och har ett knappt synligt ögonbrynsstreck.
Det engelska namnet chiffchaff, liksom tyskans zilpzalp, härmar artens upprepade sång. Sången är gransångarens säkraste kännetecken och skiljer den direkt från lövsångare och grönsångare.
Grönsångaren är lättast på utseende — den har klarare grön ovansida, gul strupe, vit buk och ett långt gult ögonbrynsstreck. Sången, en metallisk drill i ökande tempo, är också tydligt annorlunda. Arten har minskat långsiktigt och är nära hotad (NT) i Rödlista 2025.
Gransångaren anländer tidigast; de första kommer redan i mars, men de flesta i april-maj. Grönsångaren anländer i april-maj.