Fågelkartan · publicerad 2026-05-30 · 8 min läsning
Allt om sothönan: de eldröda ungarna, revirbeteendet, läten och var du hittar dem i maj–juni. Faktaguide för fågelskådare.
Sothönan (Fulica atra) tillhör familjen rallar (Rallidae) och är lätt att känna igen. Hela kroppen är kolsvart, näbben och pannskölden — den karakteristiska vita "plätten" i pannan — kontrasterar skarpt. Det är pannskölden som gett fågeln sitt svenska namn: "so" är ett gammalt ord för sotsvart.
Sothönan är en av Sveriges mest igenkännliga sjöfåglar. Den kolsvarta kroppen och den kritvita pannskölden syns tydligt redan på avstånd. Under slutet av maj och in i juni häckar arten som mest intensivt — paren vaktar sina flytande vasstorn med kompromisslös aggressivitet, och snart simmar ungarna runt med sina spektakulärt eldröda huvuden. Den som sitter vid en sjö just nu ser ett av vårens tydligaste naturskådespel.
Sothönan (Fulica atra) tillhör familjen rallar (Rallidae) och är lätt att känna igen. Hela kroppen är kolsvart, näbben och pannskölden — den karakteristiska vita "plätten" i pannan — kontrasterar skarpt. Det är pannskölden som gett fågeln sitt svenska namn: "so" är ett gammalt ord för sotsvart.
Ögonen är röda, benen grågröna med lobade tår i stället för simhud. Tårna bär breda flikar på vardera sidan, vilket ger god framdrivning i vattnet. På land har sothönan en typisk gungande gång och verkar lätt klumpig — något som beror på att benen sitter långt bak på kroppen.
Den viktigaste förväxlingsarten är rörhönan (Gallinula chloropus), som delar samma biotop. Rörhönan är brunare med röd-gul näbb, vita flanker och vit undertail. Sothönan är helsvart utan vita flanker och klart större. I flykt syns sothönans vita vingkanter tydligt, och den springer länge på vattenytan innan den lyfter.
Sothönan häckar vid sjöar, dammar, kanaler och långsamma vattendrag med vassbälten och annan vattenvegetation. Den föredrar vatten med god sikt — inte alltför igenväxt, utan med öppna ytor för simning och bevakning.
I Sverige häckar arten i hela landet utom de mest fjällnära delarna. Populationen är starkast i Mellansverige och längs kusterna. Klassiska sothönelokaler inkluderar Tåkern i Östergötland, Kvismaren i Närke och Angarnsjöängen i Stockholms län. Arten häckar regelbundet även i stadsmiljö — kommunala parkdammar och kanalpartier är vanliga häckningslokaler.
Vintertid samlas sothönor i stora flockar på isfria vatten. Längs Östersjöns kuster och vid hamnar räknar man ibland hundratals till tusentals individer. Under stränga vintrar vandrar individer söderifrån och Sverige tar emot sothönor från hela norra Europa.
Sothönan häckar tidigt. Paren etablerar revir redan i mars–april och häckningstiden kan pågå in i juli med andra eller tredje kullar. Arten kan lägga upp till tre kullar per säsong om förhållandena är gynnsamma.
Boet är ett imponerande byggnadsverk: en stor, flytande plattform av vass, säv och annan vattenvegetation, förankrad vid stjälkar och rötter. Det kan vara 30–50 cm brett och flyta upp och ner med vattennivån. Paret bygger ibland ett extra vilobo i revirets utkant, och under ruvningen tar båda föräldrarna turvis ansvar.
Honan lägger 6–9 ägg med 21–25 dagars inkubationstid. Ungarna är nidifuga och lämnar boet tidigt — redan under de första levnadsdygnen — men är beroende av föräldrarnas mat och skydd under de första tre till fyra veckorna.
Ungarna är omöjliga att missa. Nyklippta sothöneungar har svart kropp, men huvud och hals är täckta av ett eldröd-orange dunflagg med nakna röda hudpartier och ett kontrasterande orange-rött näbb. Färgerna tonar successivt ner vid fyra veckors ålder och ersätts av en mer juvenil dräkt. I maj–juni räknas sothöneungarna bland de mest spektakulärt färgglada fågelungarna man kan se vid svenska sjöar.
Revirbeteendet är intensivt och lätt att observera. Sothönor tolererar varken grannar av samma art eller inkräktare från andra fågelarter. Striderna på vattenytan är karakteristiska: fåglarna trycks mot varandra med halvlyfta vingar, trampar vatten och slåss med benen framåt. Konflikterna är bullriga men varar sällan länge. Nötkreatur, hundar och svanar drivs aktivt bort från reviret.
Intressant nog dokumenterade forskning att sothönor i stressade situationer kan utöva selektiv föräldraomvård — de riktar mat och skydd mot de starkaste ungarna. Detta är en trolig strategi för att maximera kullens totala reproduktiva framgång under resursbrist.
Sothönan är allätare med tyngdpunkt på växtmaterial. Den betar gärna i grunt vatten och på land i gräsmarker nära vatten, och dyker regelbundet — ner till 5–7 meters djup — för att hämta vattenväxter, insektslarver och snäckor.
Dieten varierar med årstid. Under vår och sommar domineras den av vattenvegetation som nate, vass och alger samt ryggradslösa djur. Sothönan stjäl gärna mat från änder och doppingar — kleptoparasitism förekommer regelbundet vid täta fågelsjöar.
Från ett fageltorn eller kikarbåt kan man ofta följa sothönor som dyker metodiskt rakt ner och dyker upp med en klump vegetation som de noggrant bearbetar med näbben medan de simmar vidare.
Sothönans läte är distinkt och högt: ett explosivt kowk eller kik som hörs vida. I gryning och tidig kväll kan ett sothönepar låta som en larmklocka från en stängd sjö. Varningslätena vid revirgränser är skarpa och repetitiva.
Under häckningstiden hörs även ett mjukare gurglande läte och ett dämpat puu-puu i kontakten mellan partners. Ungarna ger ett intensivt pip-läte när de tigger föda. Sothönan är aktiv dygnet runt, men toppen inträffar vid gryning och skymning.
Vill du lära dig fler läten rekommenderar vi lätenquizet på Fågelkartan — sothöna ingår bland de vanligaste arterna.
Sothönan är en av de enklaste arterna att hitta för nybörjare: den är stor, håller sig i öppen vattenmiljö och är van vid människor. Praktiskt taget varje sjö och damm med vassbälte håller häckande par.
Några lokaler med ovanligt täta populationer och goda observationsmöjligheter:
Tidig morgon är bäst: ljuset är mjukt, revirbråken som hetast och ungarna brukar synas nära boet när föräldrar matar dem.
Sothönan är inte rödlistad i Sverige. SLU Artdatabanken bedömer populationen som stabil till svagt ökande. Arten följs i Svensk Fågeltaxering via standardrutter och i vinterfågelräkningarna som samordnas av BirdLife Sverige.
Klimatförändringen har i viss mån gynnat sothönan — mildare vintrar ger fler isfria vatten och möjlighet till tidigare häckning. Arten klassificeras globalt som "Least Concern" av IUCN med en population på uppskattningsvis 2–3 miljoner häckande par i Europa.
Historiskt jagades sothönan på sina ställen och räknas fortfarande som jaktbar i vissa europeiska länder. I Sverige är arten fridlyst under häckningstid.
Rapportera sothönefynd via Artportalen eller direkt i Fågelkartan — varje observation bidrar till populationsövervakningen. Om du ser ungar: anteckna tidpunkt och antal, det hjälper forskarnas modeller för häckningsframgång.
Just nu, i slutet av maj och under hela juni, är de nyklippta sothöneungarna med sina eldröda huvuden ett av de mest lättillgängliga naturskådespelen vid svenska sjöar. Det räcker med en parkdamm och en halvtimme — håll utkik längs vassbältet och du ser snart dramat.
Nyfiken på fler sjöfågelarter? Läs om sothönans kusin skäggdoppingen och om hur du artbestämmer smålom och storlom. Artsidan för sothöna på Fågelkartan ger också en komplett bild av artens utbredning och observationer.
Bläddra vidare i Fågelkartans innehåll: artguiden samlar svenska fågelarter med fakta och läten, lokalöversikten listar de bästa skådarplatserna runt om i landet, och kommunsidorna ger dig lokal kontext för var och när olika arter syns. Är du nybörjare? Börja med vår nybörjarguide eller testa kunskaperna i fågelquizet.