Stare — flockfågeln som härmar

Fågelkartan · publicerad 2026-05-18 · 8 min läsning

Allt om staren: den glänsande holkfågeln med härmningstalang, de väldiga höstsvärmarna, vad den äter och hur du känner igen sommar- och vinterdräkt.

Staren är samtidigt en art som minskat påtagligt i Sverige under senare decennier och numera är rödlistad. Här går vi igenom utseende och dräktskillnader, härmningsförmågan, holkhäckningen, de stora höstsvärmarna och vad nedgången beror på.

Staren (Sturnus vulgaris) är en av de mest karaktärsfulla fåglarna i det svenska kulturlandskapet — en glänsande, talför holkfågel som häckar nära oss på våren och samlas i hisnande svärmar på hösten. Den är en skicklig härmare som väver in andra fåglars läten, bilbackljud och mobiltelefonsignaler i sin egen rappa sång. Och den uppträder ofta i flock: från små familjegrupper på sommaren till de väldiga, sammanhållna svärmar — så kallade murmurations — som rör sig som ett enda väsen över vassar och åkrar i skymningen.

Utseende och kännetecken

Staren är 19–22 centimeter lång, väger 75–90 gram och har ett vingspann på omkring 37–42 centimeter. Den har en kompakt kropp, kort stjärt, spetsiga vingar och en lång, spetsig näbb — en siluett som i flykten skiljer den tydligt från till exempel koltrasten, som den annars storleksmässigt liknar.

Vid avstånd verkar staren svart, men på nära håll glänser fjäderdräkten metalliskt i grönt och purpur. Dräkten skiftar med årstiden, och det beror på att fjädrarnas ljusa spetsar slits bort utan att fågeln ruggar.

Sommardräkt (häckningsdräkt): Fågeln är mörk och starkt metalliskt glänsande, nästan utan ljusa fläckar, eftersom spetsarna nötts bort. Näbben är klart gul.

Vinterdräkt: Efter höstruggningen är fjädrarna spetsade med ljust beige och vitt, så att hela fågeln verkar tätt prickig. Näbben är då mörk, gråsvart.

Hane och hona kan skiljas under häckningstid på näbbasens färg: hanen har en blågrå bas på den gula näbben, honan en blekt rosa. Ungfågeln är helt avvikande — gråbrun och enfärgad utan glans, med mörk näbb, och kan vara svår att placera för en ovan skådare.

En av Europas skickligaste härmare

Staren är en av kontinentens mest mångsidiga härmare. Sången är ett snabbt, ostrukturerat flöde av visslingar, smackningar, klick, skriande toner och inflätade härmningar, ofta framförd från en upphöjd plats med fladdrande vingar och rufsig strupe.

Staren plockar in läten från andra fåglar — koltrast, vråk, tornseglare, bofink och många fler — och kombinerar dem fritt. Men den nöjer sig inte med fågelläten: ljud ur omgivningen vävs lika gärna in. Bilbackljud, gnisslande grindar, mobiltelefonsignaler och visselsignaler har alla dokumenterats i starsång. En enskild hane bygger upp en repertoar genom livet, och äldre hanar har längre och mer varierade sångflöden, vilket spelar roll vid honornas partnerval.

Härmningen är inte kopiering av andra arters läten i syfte att lura dem. Den fungerar som ett sätt att utöka och imponera med den egna repertoaren — ju rikare flöde, desto mer attraktiv hane.

Holkfågel — häckning nära människan

Staren är en hålhäckare och en av de arter som villigt flyttar in i en uppsatt holk. Den häckar också i naturliga trädhål, i hål i husfasader och under takpannor. En starholk har ett ingångshål på cirka 45 millimeter och bör placeras högt, gärna 3–5 meter upp.

Häckningen inleds tidigt. Redan i april bär hanen in bomaterial och börjar sjunga vid holken för att locka en hona, som sedan färdigställer boet. Det är vanligt att hanen kläder boet med gröna, aromatiska örter — en vana som tros minska parasiter i boet.

Kullen omfattar 4–7 ägg, ljust blågröna och utan teckning. Ruvningen tar 11–13 dygn och delas mellan könen. Ungarna matas av båda föräldrarna och lämnar boet efter ungefär 19–22 dygn. I södra och mellersta Sverige hinner stararna ofta med två kullar. Så snart de flygga ungarna lämnat holken samlas de i grupper, och dessa ungfågelflockar är grunden till sommarens och höstens stora samlingar.

Murmurations — de stora höstsvärmarna

Det starbeteende som imponerar mest är de väldiga flockflygningar som på engelska kallas murmurations. När häckningen är över samlas starar i flockar som under sensommaren och hösten kan svälla till tiotusentals fåglar, ibland fler.

Mot kvällen, innan flocken slår sig ned i en gemensam sovplats i vass, buskage eller stadsträd, utför svärmen drillande, vågrörelse efter vågrörelse över landskapet. Flocken drar ihop sig, vidgar sig, byter form och riktning på bråkdelen av en sekund, utan kollisioner och utan synlig ledare.

Mönstret uppstår genom enkla lokala regler: varje fågel anpassar fart och kurs efter ett litet antal närmaste grannar. När varje individ håller sig samordnad med sina närmaste sprider sig rörelsen genom hela svärmen som en våg. Beteendet antas ha flera funktioner. Den ständigt skiftande formen gör det svårt för en rovfågel, exempelvis en pilgrimsfalk, att låsa blicken på ett enskilt byte. Den gemensamma sovplatsen ger värme och skydd, och samlingen kan fungera som informationsutbyte om var det finns föda.

Föda

Staren är allätare och födosöker mestadels på marken. En typisk star går framåt med snabba, ryckiga steg och petar ned den stängda näbben i markytan, varefter den öppnar näbben för att vidga hålet och blottlägga byten — ett beteende som kallas gaping och som är väl utvecklat hos staren.

På sommaren dominerar djurföda: stinkflyn, larver, daggmaskar, sniglar och andra ryggradslösa djur, som också utgör ungfödan. På hösten och vintern ökar inslaget av vegetabilier — bär, frukt och frön. Staren besöker gärna fågelbordet, särskilt om det finns talg och mjuk föda, och den kan då uppträda i grupp och tillfälligt dominera matplatsen.

Stannfågel eller flyttfågel?

Staren har länge betraktats som en flyttfågel i Sverige, men bilden är sammansatt. Många svenska starar är kortdistansflyttare som drar mot Västeuropa — Storbritannien, Frankrike, Nederländerna — för att övervintra och återvänder tidigt, ofta redan i mars. Starens ankomst hör till de klassiska vårtecknen.

Samtidigt övervintrar ett ökande antal starar i landet, framför allt i de mildare södra och västra delarna och gärna i städer, vid kuster och nära djurgårdar där det finns föda och skydd. Mildare vintrar och tillgång till mänskliga födokällor har gjort det möjligt för fler att stanna. En övervintrande starflock kan vara en överraskande syn en kall januaridag, men är numera långt ifrån ovanlig i södra Sverige. Höstens stora svärmar består till stor del av nordiska starar på väg söderut, vilket gör att antalen i landet kan vara mycket höga under september och oktober.

Varför minskar staren?

Staren har gått tillbaka kraftigt i Sverige sedan mitten av 1900-talet och är upptagen på den svenska rödlistan. Liknande nedgångar har setts i flera västeuropeiska länder.

Den viktigaste orsaken bedöms vara förändringar i jordbrukslandskapet. Staren är beroende av öppna, betade och kortvuxna marker där den kan komma åt markens insekter och daggmaskar. Minskad betesdrift, igenväxning av hagmarker, dränering av fuktiga ängar och en allmänt intensifierad markanvändning har minskat tillgången på sådana födomarker. Ett minskat utbud av lämpliga hålhäckningsplatser, i takt med att gamla träd och äldre byggnader försvinner, antas också spela in.

Att sätta upp starholkar och bevara öppna, fuktiga betesmarker är konkreta sätt att gynna arten. Mer om hur du sätter upp rätt holk finns i guiden om fågelholkar — bygga, hänga och sköta, och staren ingår också i översikten över andra rödlistade fåglar i Sverige. Var arten rapporteras syns i registret över svenska tättingar.

FAQ

Härmar staren verkligen andra ljud? Ja, staren är en av Europas skickligaste härmare. Den väver in andra fåglars läten i sin sång och tar dessutom upp ljud ur omgivningen — bilbackljud, gnisslande grindar och mobiltelefonsignaler. En rik och varierad repertoar gör hanen mer attraktiv vid partnervalet.

Vad är de stora flockarna av starar som rör sig som en våg? Det är så kallade murmurations — väldiga höstsvärmar som kan rymma tiotusentals fåglar. Innan de slår sig ned på en gemensam sovplats flyger de i ständigt skiftande mönster. Beteendet försvårar för rovfåglar att låsa blicken på ett enskilt byte.

Vilken holk passar staren? En starholk har ett ingångshål på cirka 45 millimeter och bör sättas upp högt, gärna 3–5 meter över marken. Staren tar gärna en uppsatt holk och häckar även i naturliga trädhål och i hål i husfasader.

Hur skiljer man stare i sommar- och vinterdräkt? I sommardräkt är staren mörk och starkt metalliskt glänsande med gul näbb, eftersom fjädrarnas ljusa spetsar nötts bort. I vinterdräkt är fjädrarna ljust spetsade så att fågeln verkar tätt prickig, och näbben är då mörk.

Varför minskar staren i Sverige? Staren är rödlistad och har minskat kraftigt. Huvudorsaken bedöms vara förändringar i jordbrukslandskapet — minskat bete, igenväxning och dränering av fuktiga marker har minskat tillgången på de öppna, kortvuxna ytor där staren hittar insekter och daggmaskar. Färre gamla träd ger också färre boplatser.

Källor

Svensson, L. m.fl. (2022). Fågelguiden. Albert Bonniers Förlag.
BirdLife Sverige — artfakta stare.
Artportalen / SLU Artdatabanken — observationsdata, rödlistning och utbredning.
Cramp, S. & Perrins, C.M. (red.) (1994). Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa, vol. 8. Oxford University Press.
SLU Artdatabanken (2020). Rödlistade arter i Sverige.

Mer från bloggen (Artguide)

Mer läsning på Fågelkartan

Bläddra vidare i Fågelkartans innehåll: artguiden samlar svenska fågelarter med fakta och läten, lokalöversikten listar de bästa skådarplatserna runt om i landet, och kommunsidorna ger dig lokal kontext för var och när olika arter syns. Är du nybörjare? Börja med vår nybörjarguide eller testa kunskaperna i fågelquizet.