Stenskvätta och buskskvätta är två småväxta trastfåglar (numera flugsnappare) som båda sitter upprätt på uppstickande utkiksplatser och gör korta jaktutfall efter insekter — vilket gör dem lätta att blanda ihop på håll. Skillnaden blir tydlig så fort man ser stjärtmönstret eller ovansidan: stenskvättans vita övergump med svart T och askgrå rygg kontra buskskvättans brunspräckliga ovansida och breda ljusa ögonbrynsstreck. De föredrar dessutom delvis olika miljöer, öppen stenbunden terräng respektive ängs- och hedmark, vilket också hjälper vid artbestämning.
| Kännetecken | Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) | Buskskvätta (Saxicola rubetra) |
|---|---|---|
| Storlek | 14–16,5 cm, vingspann 26–32 cm | 12–14 cm, vingspann 21–24 cm — liten, knubbig och kortstjärtad |
| Stjärt och övergump | Vit övergump och svart T-mönster på stjärten, med brett svart ändband och helsvarta mittpennor — syns väl när stjärten breds ut i flykten | Brungul övergump och vit stjärt med brett svart ändband, utan stenskvättans T-teckning |
| Ansiktsteckning | Hanen har svart tygel och svarta örontäckare, vitt på pannan och ögonbrynsstreck samt askgrå hjässa; honan saknar den svarta tygeln | Brett, ljust ögonbrynsstreck; hanen har dessutom mörka örontäckare och svart ögonstreck |
| Dräkt och färg | Askgrå rygg och hjässa, gulbeige strupe och bröst, vitaktig undergump | Brunspräcklig, med vit buk, orange strupe och övre bröst (färgstarkast hos hanen) och vit vingfläck hos hanen |
| Läte | Locklätet är ett rakt visslande "hiit" eller ett smackande "tjack"; sången är kraftfull, snabb och knastrig, med locklätet invävt | Varningslätet är en mjuk vissling som avslutas med hårda smackanden ("ju teck, ju teck-teck"); sången låter renare och mer varierad än stenskvättans och har ofta inslag av härmningar |
| Häckningsmiljö | Öppen, stenbunden terräng och åkermark över hela landet; över hälften av beståndet finns i fjällen, och även Öland, Gotland och klippiga kuster är fästen | Ängs- och hedmark, hyggen, dikesrenar och glest trädbevuxna myrar; över hela landet, sällsynt upp i fjällbjörkskogen |
| Boplats och sittplats | Hålhäckare — i stenrösen och andra markhåligheter, kaninhål på Gotland eller under tegelpannor på byggnader | Sitter ofta upprätt på en stolpe, taggtråd eller uppstickande pinne och knycker långsamt på stjärten |
Titta först på stjärten när fågeln flyger upp: stenskvättan visar en vit övergump och ett svart T-mönster på stjärten — buskskvättan har brungul övergump och en vit stjärt med svart ändband men inget T. Sitter fågeln stilla, jämför ovansidan och ansiktet: buskskvättan är brunspräcklig med orange bröst och brett ljust ögonbrynsstreck, medan stenskvättan har askgrå rygg och hjässa och hanen en svart tygel. Miljön ger också en ledtråd — stenskvättan håller till i öppen, stenbunden terräng och vid åkermark, medan buskskvättan häckar på ängs- och hedmark och ofta sitter på stolpar.
Titta på stjärten i flykt: stenskvättan har en vit övergump och ett svart T-mönster på stjärten. Buskskvättan har brungul övergump och en vit stjärt med brett svart ändband, utan T-mönstret.
Nej. Stenskvättan har den vita övergumpen, medan buskskvättans övergump är brungul. Buskskvättan känns i stället igen på sitt breda ljusa ögonbrynsstreck och den brunspräckliga ovansidan.
Stenskvättan häckar i öppen, stenbunden terräng och vid åkermark, och är en hålhäckare som behöver stenrösen eller andra håligheter. Buskskvättan häckar på ängs- och hedmark, hyggen, dikesrenar och glest trädbevuxna myrar. Sveriges fåglar 2022 räknar med omkring 290 000 par stenskvätta och 215 000 par buskskvätta.
Delvis. Båda har smackande läten, och buskskvättans varningsläte är en mjuk vissling som avslutas med hårda smackanden, medan stenskvättans locklät är ett visslande "hiit" eller ett smackande "tjack". Sångerna skiljer sig: buskskvättans är renare och mer omväxlande, stenskvättans knastrig med locklätet invävt. Lita ändå helst på utseende och miljö.