Trädpiplärka och ängspiplärka är två av Sveriges vanligaste piplärkor och förväxlas ständigt — båda är strimmiga, brungrå tättingar av liknande storlek som sjunger i fallskärmsflykt. Skillnaden ligger i detaljerna: trädpiplärkan hör hemma i skogsbryn och gläntor med sitt varmare gulbruna tonläge, medan ängspiplärkan trivs på helt öppen mark och är kallare och gråare i dräkten. Den absolut säkraste ledtråden är dock lätet, som skiljer sig tydligt mellan arterna.
| Kännetecken | Trädpiplärka (Anthus trivialis) | Ängspiplärka (Anthus pratensis) |
|---|---|---|
| Storlek | Något större och kraftigare, 14–16 cm, vikt 20–26 g | Mindre och smäckrare, 14–15 cm, vikt 15–22 g |
| Näbb och ben | Kraftigare näbb, kortare baktåklo | Klenare näbb, rosabruna ben, längre baktåklo |
| Dräkt och färg | Varmare gulbrun ton, beigeaktigt bröst, kraftig grov streckning som glesnar mot flankerna | Kallare, gråare och mer diskret olivbrun ton, tydlig men jämnare streckning på ovansida och bröst |
| Läte | Vasst, hest lockläte "spiz"/"spihz"; kraftfull, välljudande sång | Tunt, pipande upprepat lockläte "ist-ist-ist"; accelererande "tsit-tsit-tsit" som övergår i klingande "tsuii-tsuii-tsuii" |
| Sångflykt | Stiger från trädtopp, glider ned med stelt utfällda vingar och stjärt i fallskärmsflykt tillbaka mot en gren | Stiger rakt upp från marken, sjunger och faller ned med utspärrade vingar som en fallskärm, utan fast sittplats |
| Miljö | Halvöppen mark med träd — skogsgläntor, hyggen, skogsbryn, fjällbjörkskog | Öppen, trädlös mark — ängar, myrar, hedar, strandängar, åkermark, fjällhed |
| Flyttning | Långdistansflyttare, övervintrar i Afrika söder om Sahara och södra Asien | Kortdistansflyttare, övervintrar i södra Europa och Nordafrika; enstaka stannar i milda svenska kusttrakter |
Det snabbaste och säkraste sättet att skilja arterna i fält är lätet: trädpiplärkans vassa, hesa "spiz" mot ängspiplärkans tunna, upprepade "ist-ist-ist". Titta även på var fågeln sjunger ifrån — trädpiplärkan startar sin fallskärmsflykt från en trädtopp i skogsbryn eller glänta, medan ängspiplärkan stiger rakt upp från marken på helt öppen, trädlös mark. Är du osäker på lätet ger miljön (träd i närheten eller inte) ofta svaret direkt.
Lätet. Trädpiplärkan har ett vasst, hest "spiz" medan ängspiplärkan har ett tunt, pipande "ist-ist-ist". Miljön ger också en stark ledtråd: trädpiplärka sjunger från trädtoppar i skogsbryn och gläntor, ängspiplärka håller till på helt öppen, trädlös mark.
Ja, med viss övning. Trädpiplärkan startar sin fallskärmsflykt från en trädtopp eller gren och glider ned mot en sittplats i ett träd. Ängspiplärkan saknar sittplatser i sin öppna miljö och stiger istället rakt upp från marken innan den faller ned mot samma mark igen.
Trädpiplärkan är något större och kraftigare med en längd på 14–16 cm och vikt 20–26 gram, jämfört med ängspiplärkans 14–15 cm och 15–22 gram. Trädpiplärkan har också en kraftigare näbb, medan ängspiplärkan har en längre baktåklo.
Delvis. Trädpiplärkan är varmare gulbrun med ett beigefärgat bröst och kraftig, grov streckning som glesnar mot flankerna. Ängspiplärkan är kallare och gråare i tonen med en jämnare, mer diskret streckning över hela ovansidan och bröstet. Skillnaden kan dock vara subtil i fält, så läte och miljö är säkrare kännetecken.