Ängspiplärkan (Anthus pratensis) är den oansenliga lilla tättingen från öppna marker som avslöjar sig genom sin sångflykt — stiger rakt upp och faller ner som en fallskärm.
Häckar i myrar, fjällhed, öppen åkermark, strandängar. Kortdistansflyttare. Fakta, bilder och läten om Ängspiplärka.
Ängspiplärkan (Anthus pratensis) är den oansenliga lilla tättingen från öppna marker som avslöjar sig genom sin sångflykt — stiger rakt upp och faller ner som en fallskärm.
Ängspiplärkan tillhör släktet piplärkor (Anthus) i familjen ärlor (Motacillidae). Den häckar på ängsmarker, myrar och hedar från sydöstra Grönland genom Europa till västra Sibirien. Merparten av populationen flyttar vintertid till södra och västra Europa, Nordafrika och sydvästra Asien, medan fåglar i västra Europas kusttrakter är stannfåglar. I Sverige är den en utbredd häckfågel i det öppna landskapet och bedöms av Rödlista 2025 som livskraftig (LC).
Ängspiplärkan är en liten, spenslig och anonymt gråbrun tätting med lång stjärt och tunn, spetsig näbb. Den är knappt 15 cm lång och därmed något mindre än den närbesläktade trädpiplärkan, men ger ett gråare intryck med mindre gulaktigt och finare streckat bröst (enligt svenska Wikipedia). Bakklon är också mycket längre än hos trädpiplärkan. Benen är rödaktiga. Arten rör sig oftast på marken, och flykten är ryckig och studsande. Den skiljs från trädpiplärkan oftast lättast på lätena.
Locklätet är ett kort, skarpt "ist" eller "ist-ist", som ofta hörs i flykten. Nära boet kan det bli ihållande och monotont. Sången är en ganska monoton följd av vassa, tunna toner som framförs i sångflykt. Fågeln lyfter från en upphöjning på marken, sjunger under uppstigningen och glider sedan ned i ett svävande fall.
Ängspiplärkan häckar i hela Sverige men är talrikast i fjällkedjan, där mer än hälften av landets fåglar finns. Övriga tätare populationer finns i sydvästra Sverige, östra Svealand, Norrlands inland och på Öland. Enligt Sveriges fåglar 2022 uppskattades beståndet 2018 till omkring 1,1 miljoner par. Under de senaste 20 åren (2002–2021) har antalet inte förändrats säkert, men under de senaste tio åren har det ökat med 58 procent. Artfakta beskriver däremot en tydlig minskning sedan 1995, vilket visar att utvecklingen skiftat över tid. I Rödlista 2025 anges populationen som ökande. Arten flyttar mot sydväst, kommer tillbaka till södra Sverige i april och till fjällen i maj eller början av juni. Bortflyttningen sker främst i augusti–oktober, och små antal övervintrar årligen i södra Sverige.
Boet läggs på marken, oftast i kanten av en grästuva, och byggs av strån och mossa. Kullen innehåller 4–7 ägg som ruvas i 13–14 dygn. Ungarna lämnar boet efter ytterligare omkring 14 dygn och matas av båda föräldrarna. I södra Sverige är två kullar regel. Många häckningsförsök misslyckas: enligt Artfakta tycks ungefär hälften göra det, främst genom predation.
Ängspiplärkan lever huvudsakligen av insekter, bland annat harkrankslarver, och andra småkryp som den plockar från marken. Under sommarhalvåret är små dagaktiva insekter och spindeldjur viktigast.
Varför sjunger ängspiplärkan i fallskärmsflykt? Sången framförs i sångflykt över öppen mark. Fågeln stiger upp från marken, sjunger och glider sedan ned med utspridda vingar.
Skillnad ängspiplärka och trädpiplärka? Ängspiplärkan är något mindre och gråare, med mindre gulaktigt och finare streckat bröst samt mycket längre bakklo. Den skiljs lättast på lätena.
Var ser jag ängspiplärka? Myrar och fjällhed i norr, strandängar och åkermark i söder, särskilt maj–juli.
Senast uppdaterad: 2026-04-14.
Källor:
Du kan se ängspiplärka på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
Vi följer ängspiplärka via Artportalens öppna data och kompletterar med våra egna lokal- och kommunsidor så att du snabbt kan se var arten rapporterats senast. Vill du fördjupa dig kan du använda aspektsidorna ovan eller jämföra med andra arter i artguiden. Faktatexten granskas mot Artfakta och vetenskapliga källor regelbundet.
I skog och mark är en bra handkikare den viktigaste utrustningen — de flesta fågelskådare väljer en 8×42.