Skärfläcka (Recurvirostra avosetta)

Skärfläckan (Recurvirostra avosetta) är en elegant, svartvit vadare med en karakteristiskt uppåtböjd näbb. Den slanka silhuetten är omisskännlig, och arten har blivit en symbol för kustnära naturvård i Sverige.

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) — foto

Häckar i grunda saltvattensängar, laguner, våtmarker. Kortdistansflyttare. Ca 500–1 000 par i Sverige. Fakta, bilder och läten om Skärfläcka.

Snabba fakta om skärfläcka

Fördjupa dig i skärfläcka

Skärfläckan (Recurvirostra avosetta) är en elegant, svartvit vadare med en karakteristiskt uppåtböjd näbb. Den slanka silhuetten är omisskännlig, och arten har blivit en symbol för kustnära naturvård i Sverige. Skärfläckan tillhör familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar.

Kännetecken

Måtten enligt svenska Wikipedia är 43–46 cm i längd och 67–77 cm i vingspann. Dräkten är mestadels vit med svart i nacken, på övre delen av huvudet, på ryggen och i ett band på vingen. Näbben är tunn, svart och kraftigt uppåtböjd, vilket inte liknar någon annan svensk fågels. De långa, blåaktiga benen sticker ut bakom stjärten i flykten. Ungfåglarna har mindre kontrast, med mattbrunt i stället för svart. Till skillnad från de flesta vadare har skärfläckan simhud mellan tårna och kan simma. I flykten är den storbrokigt svartvit, och på långt håll kan den förväxlas med en mås, en gravand eller en hane av storskrake.

Läte

Lätet är ett oroligt, upprepat "plytt-plytt-plytt" (svenska Wikipedia). Det hörs ofta från fåglar vid häckplatsen, där en hel koloni kan larma när ett rovdjur närmar sig.

Utbredning och förekomst i Sverige

Skärfläckan häckar lokalt vid flacka havsstränder och grunda havsvikar på Öland och Gotland, i Småland, Blekinge, Skåne och Halland, och i viss mån vid anlagda våtmarker i inlandet (Rödlista 2025). Arten försvann som häckfågel i slutet av 1800-talet och återkom från 1927, först i Skåne (Artfakta). Rödlista 2025 skattar antalet reproduktiva individer till 2 800 (2 240–3 540). Beståndet ökade under senare halvan av 1900-talet och därefter i avtagande takt under början av 2000-talet, och det finns inga tecken på någon betydande förändring. Enligt Sveriges fåglar 2022 häckade omkring 2 000 par 2021, och beståndet bedöms ha minskat både över 20 och 10 år. Arten är livskraftig (LC). Skärfläckan ses mycket sällan norr om häckområdet.

Flyttning

Skärfläckan återkommer från vinterkvarteren i västra Frankrike, södra Portugal och sydvästra Spanien i slutet av mars–april. Bortflyttningen sker från juli till början av september (Artfakta). Över 90 procent av de skärfläckor som övervintrar i Europa samlas på bara tio platser, så skyddet av övervintringslokalerna är avgörande.

Häckning

Skärfläckan häckar i kolonier på låga, betade strandängar, på gräsholmar med flacka sandstränder eller på låga sandrevlar. Boet är en enkel grop med grässtrån och tång, och vid högvatten byggs det på så att det blir en liten kulle omgiven av vatten. Äggen, fyra stycken enligt Artfakta (tre till fem enligt svenska Wikipedia), läggs i slutet av april eller början av maj. Föräldrarna turas om att ruva, i 24–25 dygn, och störs lätt under den tiden. Ungarna går ut till vadplatserna tillsammans med föräldrarna kort efter kläckningen. Fåglarna går samfällt till attack mot måsar och kråkor som kommer för nära bona, och ibland lockar de bort rovdjur genom att låtsas ha en bruten vinge (svenska Wikipedia).

Föda

Skärfläckan söker föda på grunt vatten. Med den uppåtböjda näbben sveper den fram och tillbaka längs ytan och plockar kräftdjur, fiskrom och alger, ibland maskar (svenska Wikipedia). Enligt Artfakta är näbbens form och rörelsesättet en specialisering för att fånga havsborstmaskar i strandvattnets dyskikt. Skärfläckan simmar ofta och bra.

Hot

Många möjliga häckplatser har förstörts av badturism, och på Öland lokalt av fritidsfiske. Arten är beroende av kortbetade strandängar, och när betesdriften upphör kan växtligheten bli för hög så att platsen överges. Stigande vattenstånd i maj–juni kan dränka bon, och i kolonier i sydvästra Skåne är predation från räv och kråka det främsta hotet (Artfakta).

Bästa tid och plats

Skärfläckan ses bäst på grunda kustlaguner och betade strandängar i södra Sverige. Enligt fågelkartans månadsdata är arten vanligast från april till augusti.

Förväxlingsarter

Ingen annan svensk fågel har den uppåtböjda näbben, men på långt håll kan arten tas för en mås, en gravand eller en hane av storskrake.

Vanliga frågor

Var ser jag skärfläcka? På grunda havsvikar och betade strandängar i södra Sverige, bland annat på Öland, Gotland och i Skåne, Blekinge och Halland, från april till augusti.

Varför böjer näbben uppåt? Näbbens form och rörelsesättet vid födosöket är en specialisering för att fånga havsborstmaskar i strandvattnets dyskikt (Artfakta).

Varför kan häckplatser försvinna? Badturism, igenväxning när betet upphör, högvatten under äggperioden och predation är de huvudsakliga hoten (Artfakta).

Se skärfläcka nära dig

Se aktuella observationer →

Källor

Senast uppdaterad: 2026-04-14.

Skydd och hänsyn för skärfläcka

Rödlistekategori
LC — Livskraftig enligt den svenska rödlistan.
Fågeldirektivet
Skärfläcka är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet (direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar). För arter i bilaga 1 ska medlemsstaterna vidta särskilda åtgärder för bevarande av artens livsmiljö och utse särskilda skyddsområden — i Sverige de fågelområden som ingår i Natura 2000.

Källor:

Var hittar du skärfläcka?

Du kan se skärfläcka på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.

På denna sida samlar Fågelkartan information om skärfläcka — utseende, läte, häckning och var arten kan observeras i Sverige. Klicka vidare till aspektsidorna ovan för att fördjupa dig i specifika ämnen, eller använd artguiden för att jämföra med närbesläktade arter. Vi uppdaterar artdata regelbundet med stöd från Artportalen och SLU Artdatabanken.

Liknande arter i kategorin vadare

Utrustning för att se skärfläcka

Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.