Tofsvipan (Vanellus vanellus) är en av vårens mest kända fåglar — glänsande svart-grön med lång tofs och ett jamande, ängsligt läte över åkrarna.
Tofsvipan är sårbar (VU) med tofs och metalliskt grönskimrande rygg. Häckar i åkermarker och strandängar. Ca 50 000–100 000 par. Utforska på Fågelkartan.
Fågelkartans utförliga genomgång av tofsvipa finns i bloggen: Tofsvipa: fakta, läte och häckning i Sverige.
Tofsvipan (Vanellus vanellus) är en av vårens mest kända fåglar — glänsande svart-grön med lång tofs och ett jamande, ängsligt läte över åkrarna.
Tofsvipan är en vadare i pipare-familjen och häckar över stora delar av tempererade Eurasien. De flesta flyttar, oftast under dagen och i stora flockar, och vinterkvarteren ligger så långt bort som i norra Afrika, norra Indien och sydöstra Kina. På låglandet i västligaste Europa stannar fåglarna kvar året runt. Globalt är arten nära hotad (NT).
Tofsvipan är en stor vadare med kontrastrik svartvit teckning och en tydligt spretande tofs i nacken. Undersidan är vit och ovansidan svart med blågrön metallglans. Undergumpen är roströd, och i flykten syns de breda, rundade vingarna med ett vitt band närmast kroppen. Honan har kortare tofs än hanen. Flykten är fladdrig och svajig.
På våren flyger hanarna i akrobatisk flykt och ropar ett gnälligt spelläte, ungefär "diuvitt-vit-vitt". När ungarna har kläckts hörs ett klagande varningsläte, "vä-hi".
Tofsvipan finns i större delen av landet och är sällsynt först uppe i fjällens videregion. Enligt Sveriges fåglar 2022 häckade omkring 45 000 par 2018. Beståndet har minskat med 50 procent under 20 år och med 31 procent under de senaste 10 åren. Rödlista 2025 klassar arten som sårbar (VU, kriterium A2b), med en minskning på cirka 45 procent (intervall 30–60) på 18 år, särskilt tydlig i landets västra delar.
Tofsvipan häckar på åkrar, stränder, sankängar och myrar. Den vill ha öppet landskap med fri sikt och kort vegetation, till exempel strandängar och vårsådd åkermark, gärna intill en våtmark eller en fuktig svacka.
Tofsvipan är en av de tidigaste flyttfåglarna och kommer till södra Sverige redan på vårvintern. Flytten söderut börjar på hösten.
Tofsvipan äter ryggradslösa djur, främst daggmaskar och insekter, som den hittar med syn och hörsel.
Boet är en uppskrapad grop på marken i öppet läge, och äggen ruvas i ungefär 28 dagar. Föräldrarna störtdyker under skrik mot den som kommer för nära.
Tofsen och den runda, svartvita silhuetten i flykten gör tofsvipan lätt att känna igen.
Varför har tofsvipan tofs? Både hanar och honor har tofs, men honans är kortare.
Varför minskar tofsvipan? Utdikning av våtmarker, intensiv bearbetning av åkermark under häckningen och en större andel vall, höstsådda grödor och dåligt hävdade strandängar är de största hoten. Vårsådda grödor och fuktiga svackor på åkern hjälper arten.
Varför dyker tofsvipan mot mig? Troligen finns boet nära, och föräldrarna försöker skrämma bort dig. Backa försiktigt och markera platsen så att lantbrukaren kan undvika boet.
Källor:
Du kan se tofsvipa på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
På denna sida samlar Fågelkartan information om tofsvipa — utseende, läte, häckning och var arten kan observeras i Sverige. Klicka vidare till aspektsidorna ovan för att fördjupa dig i specifika ämnen, eller använd artguiden för att jämföra med närbesläktade arter. Vi uppdaterar artdata regelbundet med stöd från Artportalen och SLU Artdatabanken.
Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.