Domherre — vinterns röda gäst

Domherren (Pyrrhula pyrrhula) är den fågel som mer än någon annan förknippas med svensk vinter — den runda, knubbiga finken med klarröd undersida som dyker upp vid fågelbordet när snön ligger. Hanens röda färg kommer av karotenoider som fågeln får i sig via födan, framför allt knoppar och bär, och som lagras i fjädrarna. Honan delar samma form och svarta hjässa men är diskret grågrå-beige istället för röd.

Att domherren känns som en ren vintergäst beror inte på att den flyttar bort på sommaren — den finns kvar i landet året runt. Däremot drar den sig då in i tät skog för att häcka, lever tystlåtet och syns sällan. Här går vi igenom hur du känner igen alla dräkter, vad domherren äter, varför den verkar försvinna under sommarhalvåret och var arten häckar.

Utseende och kännetecken

Domherren är en kompakt, storhövdad fink, 15–17 centimeter lång med ett vingspann på omkring 25 centimeter och en vikt på 21–27 gram. Den korta, tjocka, svarta näbben och den rundade kroppsformen ger ett tungt, satt intryck.

Gemensamt för båda könen och alla åldrar är den glansigt svarta hjässan som en liten huva, den svarta näbben, de svarta vingarna med ett brett vitt vingband samt — kanske det mest användbara fältmärket — den lysande vita övergumpen som blixtrar till när fågeln flyger iväg. Stjärten är svart.

Hanen har klarröd kind, strupe, bröst och buk. Ovansidan är blågrå, vilket kontrasterar fint mot det röda och svarta. Honan har samma teckning men det röda är utbytt mot en varm gråbeige ton, och ryggen är gråbrun snarare än blågrå. Ungfågeln känns igen på att den saknar den svarta hjässan — hela huvudet är brungrått och enfärgat — men den har redan det vita vingbandet och den vita övergumpen.

Varför är hanen röd?

Hanens röda färg skapas inte av fågeln själv utan av karotenoidpigment som den måste få i sig via maten. Knoppar, bär och frön innehåller dessa pigment, som tas upp i kroppen och byggs in i fjädrarna vid ruggningen. En hane som ätit bra av karotenoidrik föda får en intensivare röd dräkt.

Färgen fungerar som en kvalitetssignal vid partnervalet. En klarröd hane signalerar att han är en duktig födosökare vid god hälsa, och honor föredrar de mest färgstarka hanarna. Honan saknar den röda färgen — för henne, som ruvar dolt i boet, vore ett iögonfallande utseende en nackdel som drar till sig rovdjur.

Vad äter domherren?

Domherren är en utpräglad växtätare och en av få svenska fåglar som i hög grad lever på knoppar. Dieten varierar med årstiden.

Höst och vinter domineras kosten av frön. Domherren plockar gärna frön av rönn, hägg, syren, sälg och olika örter, och den är skicklig på att klämma ut fröna ur torra fruktställningar. Sent på vintern, när fröförråden tryter, går den över till knoppar — och just knoppätandet är artens mest kända vana. Den kan beta knoppar av frukträd, vilket historiskt gjort den illa omtyckt i fruktodlingar, men i en vanlig trädgård är skadan obetydlig.

Vid fågelbordet tar domherren helst solrosfrön, gärna skalade, och den äter lugnt och metodiskt, ofta i par eller liten familjegrupp. Den föredrar att sitta still och plocka snarare än att jaga efter foder. Under häckningen får ungarna en blandning av frön och insekter — domherren har en strupsäck där den kan transportera föda till boet, en ovanlig anpassning bland finkar.

Varför "försvinner" domherren på sommaren?

En vanlig missuppfattning är att domherren flyttar söderut för sommaren. Den stämmer inte. Den svenska domherren är i huvudsak stannfågel; det är samma fåglar som finns kvar i landet året om.

Att den ändå knappt syns mellan april och september beror på beteendet. När häckningen börjar drar sig domherrarna in i tät barr- och blandskog, gärna med inslag av gran. Där lever de tillbakadraget, rör sig tyst och undviker öppna ytor och bebyggelse. Det diskreta, något melankoliska lätet — ett mjukt, vekt "djyy" — hörs sällan på avstånd och avslöjar dem inte.

När hösten kommer och naturlig föda i skogen tryter söker sig domherrarna åter ut mot öppnare marker, trädgårdar och fågelbord. Då blir de plötsligt synliga igen, ofta i sällskap, och intrycket av en "vintergäst som kommit tillbaka" uppstår. Vintertid kan dessutom nordliga och östliga domherrar förstärka de svenska bestånden. Vissa år når oss den storväxta nordliga rasen, vars hanar är ännu klarare röda och som ibland hörs ge ett egenartat, trumpetande "tutande" läte.

Häckning

Domherren häckar från maj in i juli i tät, gärna fuktig barr- eller blandskog. Boet placeras väl dolt i en tät gran eller buske, oftast lågt, och byggs av honan av kvistar med en inre skål av fina rötter och tagel.

Kullen omfattar normalt 4–6 ägg, ljust blågröna med mörka fläckar i den grövre änden. Honan ruvar i 12–14 dygn. Ungarna matas av båda föräldrarna och lämnar boet efter ungefär 15–17 dygn. Domherren hinner ofta med två kullar under en säsong i södra och mellersta Sverige.

Arten häckar i hela landet upp till fjällbjörkskogen och är en talrik häckfågel, även om den alltså är svår att få syn på under sommarhalvåret. Domherren räknas som livskraftig och är inte rödlistad.

Ungfåglarna är flygga och självständiga i god tid före hösten. Eftersom domherren ofta hinner med två kullar kan man under sensommaren se familjegrupper där de bruntonade, hjässlösa ungfåglarna håller ihop med föräldrarna. Dessa grupper utgör grunden till de små sällskap som sedan rör sig tillsammans under hösten och vintern, och en domherre ses sällan helt ensam — den uppträder nästan alltid i par eller liten flock.

Läte och sång

Domherrens röst är diskret och passar artens tillbakadragna sätt. Det vanligaste lätet, som ofta är det första som avslöjar fågeln, är ett mjukt, vekt och något melankoliskt visslande "djyy" eller "pjy". Tonen är ren och nedåtböjd, och par och familjegrupper håller kontakt med varandra genom att upprepa den medan de rör sig genom buskagen. Lätet bär förvånansvärt långt trots att det är lågmält.

Själva sången är ovanligt anspråkslös för en fink. Den är svag, knarrig och visslande, närmast mumlande, och framförs så tyst att den sällan hörs på något avstånd. Den nordliga rasen, som vissa vintrar når Sverige, kan dessutom ge ett egendomligt, lågt trumpetande eller "tutande" läte som låter nästan leksaksaktigt och som skiljer sig markant från den vanliga domherrens visselton. Hör man det lätet kan det vara värt att titta extra noga på fåglarna.

Domherren bland vinterns fåglar

Tillsammans med talgoxe, blåmes, grönfink och pilfink hör domherren till stammen av arter som präglar vinterns fågelbord. Den är dock mer kräsen med var den sätter sig — den föredrar lugna trädgårdar med träd och buskar omkring sig och håller sig gärna en bit från trängseln. Sätter du upp en matare med solrosfrön i utkanten av en bärbuskerik trädgård ökar chansen att domherren stannar.

Praktiska tips för att locka fler arter till vintermatningen finns i guiden om att mata fåglar på vintern, och domherren ingår också i översikten över Sveriges vanligaste trädgårdsfåglar. Vill du se var arten rapporteras finns observationer samlade i registret över svenska finkar.

FAQ

Varför är domherrehanen röd men inte honan? Det röda kommer av karotenoidpigment som hanen får i sig via knoppar, bär och frön och lagrar i fjädrarna. Färgen är en kvalitetssignal vid partnervalet. Honan saknar färgen eftersom hon ruvar dolt i boet och en iögonfallande dräkt skulle locka rovdjur.

Flyttar domherren på sommaren? Nej, den svenska domherren är i huvudsak stannfågel och finns kvar året runt. Den verkar försvinna eftersom den under häckningstiden drar sig in i tät skog, lever tyst och tillbakadraget och sällan visar sig nära bebyggelse.

Vad äter domherren? Domherren är övervägande växtätare. Den lever på frön av bland annat rönn, hägg och syren, och betar knoppar sent på vintern när fröförråden tryter. Vid fågelbordet tar den helst solrosfrön. Ungarna får en blandning av frön och insekter.

Hur skiljer man hona och unge domherre? Honan har samma teckning som hanen men gråbeige istället för röd undersida, och hon har den svarta hjässan. Ungfågeln saknar den svarta hjässan helt — hela huvudet är enfärgat brungrått — men har redan vitt vingband och vit övergump.

Är domherren vanlig i Sverige? Ja, domherren är en talrik häckfågel som finns i hela landet upp till fjällbjörkskogen. Den räknas som livskraftig och är inte rödlistad. Att den upplevs som ovanlig beror på att den är svår att se under sommarhalvåret.

Källor

• Svensson, L. m.fl. (2022). Fågelguiden. Albert Bonniers Förlag.
• BirdLife Sverige — artfakta domherre.
• Artportalen / SLU Artdatabanken — observationsdata och utbredning.
• Cramp, S. & Perrins, C.M. (red.) (1994). Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa, vol. 8. Oxford University Press.
• Sveriges Ornitologiska Förening (BirdLife Sverige) — Sveriges fåglar.

Mer från bloggen (Artguide)

• Vaktel i Sverige — läten, fakta och bästa platser
• Ruggning hos fåglar — fjäderbyte, eklipsdräkt och artbestämning
• Sångsvan vs knölsvan — komplett fältguide till Sveriges svanar
• Ormvråk — identifiering, spelflykt och dräktvarianter
• Tornfalk i staden — urban rovfågel på lunchen

Mer läsning på Fågelkartan

Bläddra vidare i Fågelkartans innehåll: artguiden samlar svenska fågelarter med fakta och läten, lokalöversikten listar de bästa skådarplatserna runt om i landet, och kommunsidorna ger dig lokal kontext för var och när olika arter syns. Är du nybörjare? Börja med vår nybörjarguide eller testa kunskaperna i fågelquizet.