Redaktionen, Fågelkartan · publicerad 2026-06-08 · 9 min läsning
Stare häckning i Sverige: bo och holkar (45 mm), kullstorlek, ruvningstid, ungskötsel och hur du hjälper den sårbara staren i trädgården. Med källor.
Staren (Sturnus vulgaris) är en av Sveriges mest välbekanta fåglar, en social, pratsam och anpassningsbar art som är känd för sin metallglänsande dräkt och sina stora flockar. Enligt svenska Wikipedia är den mindre än koltrasten, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt. I vinterdräkt är kroppen svartaktig med vita till beigefärgade spetsar på fjädrarna, och det är de som ger den prickiga looken. Genom nötning slits spetsarna av under våren, och häckningsdräkten …
Staren (Sturnus vulgaris) är en av Sveriges mest välbekanta fåglar, en social, pratsam och anpassningsbar art som är känd för sin metallglänsande dräkt och sina stora flockar. Enligt svenska Wikipedia är den mindre än koltrasten, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt. I vinterdräkt är kroppen svartaktig med vita till beigefärgade spetsar på fjädrarna, och det är de som ger den prickiga looken. Genom nötning slits spetsarna av under våren, och häckningsdräkten framträder tidigt på året. På marken går staren snarare än hoppar.
Trots att staren fortfarande är en vanlig syn har den minskat kraftigt. Häckfågeltaxeringarna visar enligt Artfakta en i stort sett jämn nedgång som pågått minst sedan 1970-talet. Mellan 1975 och 1998 halverades det svenska beståndet, och under femtonårsperioden före 2014 försvann ytterligare 40–50 procent av fåglarna. Arten är i dag klassad som sårbar (VU) i Rödlista 2025, med en minskning på 40 procent (30–50) under de senaste 15 åren. Sveriges fåglar 2022 uppskattar beståndet till omkring 403 000 par 2018, och antalet var 43 procent lägre 2021 än 2002. Det gör starens häckning särskilt viktig att förstå och stötta, och en enkel stareholk i trädgården är en konkret åtgärd.
Enligt Artfakta finns staren som häckfågel från Skånes södra spets och norrut, men i stora delar av Norrlands inland och i fjällkedjan är den numera sällsynt eller helt borta. De tätaste bestånden finns i slättbygderna i Götaland och Svealand, inklusive Öland och Gotland. Under häckningstiden är staren helt beroende av öppna gräsmarker med kort vegetation, och den följer ofta kor och andra betande djur.
Staren är en hålhäckare. Artfakta beskriver att staren lägger sitt bo i håligheter som redan finns: ett övergivet bohål efter större hackspett eller gröngöling, en holk eller utrymmet under tegelpannor. Vanligast är det i alléer, dungar och skogsbryn i odlingslandskapet, på gårdar och i parker, men även inne i tät skog kan den häcka om det finns ett passande hål. Svenska Wikipedia beskriver boet som slarvigt och beläget i en naturlig eller konstgjord håla. Här hänger hackspettarna och staren ihop: läs mer i vår guide om större hackspetts häckning.
Staren födosöker normalt upp till en kilometer från boet (Artfakta). Det är därför närheten till kortbetade gräsytor är så viktig för var den kan häcka.
För holken anger Bengtsson och Bentz (2012) i BirdLifes tidskrift Anser ett ingångshål på 45 millimeter, ett djup på 250 millimeter och en botten på minst 150 × 150 millimeter. De skriver också att staren föredrar en något högt placerad holk, minst tre meter upp.
Artfakta nämner både nedläggning av jordbruk och igenväxning av betesmarker som hot mot staren. Eftersom arten använder gamla hackspetthål och utrymmen under tegel är tillgången på sådana hål också något att ta hänsyn till, särskilt där födomiljön annars är god.

Foto: jans canon / Wikimedia Commons (CC BY 2.0) Starens boplats, ofta en holk eller ett naturligt trädhål. Foto: Wikimedia Commons
Enligt Artfakta är kullstorleken i genomsnitt fyra ägg. Svenska Wikipedia anger vanligen fem till sex ljusblå ägg, och engelska Wikipedia talar om fyra eller fem blanka, blekblå ägg. Kullen består alltså av ungefär fyra till sex ägg. Enligt svenska Wikipedia kan den variera från tre till nio.
Äggen ruvas i 12–13 dygn enligt Artfakta. Svenska Wikipedia anger 11–13 dygn och att ruvningen sköts av båda föräldrarna.
Kullstorlek: i genomsnitt 4 ägg (Artfakta), vanligen 5–6 enligt svenska Wikipedia Äggfärg: ljusblå Ruvningstid: 11–13 dygn Ruvare: båda föräldrarna (svenska Wikipedia) Antal kullar: ett eller två försök per år, enligt engelska Wikipedia
Svenska Wikipedia uppger att äggläggningen i södra Skandinavien är koncentrerad, oftast mellan den 10 och 30 april, men att den kan förekomma från 1 maj till 5 juni. Sena ungfåglar från senhäckningar är flygga i mitten till slutet av juli.
| Händelse | Tidpunkt |
|---|---|
| Äggläggning, vanligen | 10–30 april (södra Skandinavien) |
| Äggläggning, ibland | 1 maj–5 juni |
| Ruvning | 11–13 dygn |
| Ungarnas tid i boet | cirka 17–25 dagar (svenska Wikipedia), 20–22 dagar (Artfakta) |
| Matning efter utflygning | cirka en vecka (Artfakta) |
| Sena ungar flygga | mitten till slutet av juli |
Ungarna är beroende av föräldrarna från kläckningen. Enligt svenska Wikipedia stannar de i boet ytterligare ungefär tre veckor efter kläckningen, och Artfakta anger att de blir flygga efter 20–22 dagar och därefter matas ytterligare en vecka innan de blir självständiga.
Födan består främst av jordlevande insekter och maskar, framför allt larver av harkrankar (Artfakta). Staren tar dem genom att borra näbben i marken och vända stenar, och efter en starflocks framfart kan gräsmarken vara full av hål. Den är en opportunist som även äter till exempel mätarelarver i lövskog. Tillgången på insekter styr hur väl ungarna klarar sig, och därför är kortbetade marker viktiga. Svenska Wikipedia beskriver staren som allätare som även äter frön, frukt och bär.
Juvenila starar saknar metallglans. Kroppen är gråbrun med något ljusare strupe, och näbben är matt brunsvart (svenska Wikipedia). Första ruggningen sker i slutet av juli till september, då kroppen byter till svarta fjädrar med vita prickar. Huvud och vingar ruggas sist, och under den perioden kan man se ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud.

Foto: JerryFriedman / Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0) Ungstare strax innan den lämnar boet. Foto: Wikimedia Commons
När ungarna lämnat boet matas de ytterligare ungefär en vecka innan de är självständiga (Artfakta). Första häckningen sker vid ett års ålder, men en del hanar häckar först vid två års ålder.
Staren är under häckningen beroende av gräsmarker med kort vegetation inom rimligt avstånd från boet. Artfakta pekar ut flera faktorer som negativa för arten: igenplantering eller igenväxning av betesmarker, högre vegetation på betesmarker på grund av sämre hävd eller gödsling, nedläggning av jordbruk samt förbättrad dränering som minskar födotillgången. Frånvaron av betande djur och avfolkning är enligt Artfakta högst sannolikt skälet till att arten försvinner i Norrlands inland och fjälltrakterna.
Artfakta nämner också att staren åtminstone tidigare förföljts i vinterkvarteren, men att det är tveksamt om det haft någon betydelse för det svenska beståndet.
Eftersom staren är sårbar kan enkla åtgärder i trädgården och landskapet göra skillnad.
Erbjud en stareholk: enligt Bengtsson och Bentz (2012) fungerar en holk med 45 mm ingångshål, minst 150 × 150 mm botten och 250 mm djup.
Höjd och placering: staren föredrar enligt samma källa en holk som sitter minst tre meter upp.
Flera holkar: Artfakta anger att staren ofta häckar i dungar och alléer, så flera holkar nära varandra kan fungera.
Bevara betesmarker: Artfakta beskriver korta, naturbetade gräsmarker som mycket viktiga för staren. Stöd gärna lantbrukare som håller betesdjur.
Undvik bekämpningsmedel: staren lever av insekter och maskar i marken. Låt gärna delar av gräsmattan skötas extensivt.
Det beteende som gjort staren känd är de stora, böljande svärmarna, på engelska kallade murmurations. Staren är mycket sällskaplig och uppträder gärna i flockar som utanför häckningstiden kan bli mycket stora. Artfakta anger att flockarna i Sverige numera sällan omfattar fler än 10 000 fåglar, i anslutning till gemensamma nattplatser i vassar eller buskage.
En fältstudie där forskare rekonstruerade de tredimensionella positionerna hos enskilda fåglar i luftburna flockar med några tusen individer visade att varje fågel växelverkar med ett fast antal grannar, i genomsnitt sex till sju, snarare än med alla grannar inom ett visst avstånd (Ballerini m.fl. 2008). Det finns ingen central ledare, och flockens rörelse uppstår av att många individer reagerar på sina grannar.
Starens läge är allvarligare än många tror. Beståndet har minskat med 43 procent mellan 2002 och 2021 enligt Sveriges fåglar 2022, och enligt Artfakta har arten successivt gått tillbaka under mycket lång tid. Att bevara betesmarker och hackspetthål och att sätta upp stareholkar är konkreta sätt att bromsa utvecklingen.
F: Var bygger staren sitt bo? S: Staren är hålhäckare och bygger i befintliga håligheter, till exempel gamla hackspetthål, holkar och under tegelpannor (Artfakta).
F: Hur många ungar får ett starpar per säsong? S: Kullen är i genomsnitt fyra ägg enligt Artfakta, och vanligen fem till sex enligt svenska Wikipedia. Arten gör ett eller två häckningsförsök per år enligt engelska Wikipedia.
F: Är staren hotad? S: Ja. Staren är sårbar (VU) i Rödlista 2025, och Sveriges fåglar 2022 visar att antalet minskade med 43 procent mellan 2002 och 2021.
F: Hur sätter jag upp en stareholk? S: Välj en holk med 45 mm ingångshål, 250 mm djup och minst 150 × 150 mm botten, och sätt den minst tre meter upp (Bengtsson & Bentz 2012).
Läs mer i starens artguide och följ staren via Fågelkartan.
För mer om hålhäckning, läs om större hackspett eller talgoxe.
Bläddra vidare i Fågelkartans innehåll: artguiden samlar svenska fågelarter med fakta och läten, lokalöversikten listar de bästa skådarplatserna runt om i landet, och kommunsidorna ger dig lokal kontext för var och när olika arter syns. Är du nybörjare? Börja med vår nybörjarguide eller testa kunskaperna i fågelquizet.