Svenska hackspettar — komplett guide till alla sju arter

Sverige hyser sju regelbundet förekommande hackspettar — från den välbekanta stora hackspetten som trummar i varenda lämplig skog till den sällsynta vitryggiga hackspetten vars existens som svensk häckfågel hänger på ett skört tråd. Hackspett arter Sverige utgör ett fascinerande spektrum från vanliga trädgårdsbesökare till rödlistade specialister knutna till specifika skogsmiljöer. Den här guiden går igenom samtliga sju arter med fältmärken, läten, habitat och var i landet du hittar dem.

Stor hackspett — den vanligaste

Stor hackspett (Dendrocopos major) är landets överlägset vanligaste hackspett och påträffas i princip i alla skogsmiljöer med lämpliga träd — från tätortsnära lövskog till produktiv barrskog och gamla blandbestånd. SOF-BirdLifes beräkningar placerar den svenska populationen på 600 000–1 200 000 par.

Hanen känns igen på en röd fläck i nacken — honan saknar den. Båda könen har ett slående svartvitt mönster med röd undre stjärt. Ovansidan är i huvudsak svart med stora vita axelfläckar.

Lätet är ett skarpt, kort "kik" som bär långt och är svårt att missa i skogen. Trumningen under mars–april är ett intensivt, relativt kort trumroll — 10–16 slag per sekund under ca 0,5 sekund. Sök efter den i ung och medelålders blandskog, längs åkerkanter med lövträdridåer och i fruktträdgårdar.

Stor hackspett är hålhäckare och hugger varje år nya bohål i träd. De gamla hålen används sedan av bland annat talgoxe, blåmes, stare och nötväcka.

Liten hackspett — Europas minsta

Liten hackspett (Dryobates minor) mäter bara 14–15 cm — ungefär sparvesot — och är Europas minsta hackspettsart. Trots sin litenhet är den inte alltid enkel att se, eftersom den rör sig högt i trädkronorna och lätt missas bland bladverket.

Mönstret liknar stor hackspettens — svart och vitt — men utan röd undertill. Hanen har en röd hjässa, honan en vit. Det saknas röd bakkropp. Strimning på undersidan är ett karaktärsdrag som skiljer den från stor hackspetten.

Biotopen är karaktäristisk: björk- och alkärr, åkante med senvuxen lövskog, flodplansstränder. Den föredrar träd med mjukt, murknat ved. Lätet är en nasalt stigande serie "ki-ki-ki-ki-ki" som påminner om en grönfink eller en tornfalk. Trumrullarna är snabbare och mer avtagande i slutet än stor hackspettens.

Förekommer i hela landet men är lokal — störst täthet i Götaland och Svealand i lövrika miljöer. Rapporteras regelbundet från Artportalen men antalet häckande par bedöms till ca 30 000–60 000.

Mellanhackspett — ek och gammelskogar

Mellanhackspett (Leiopicus medius) är den av de svenska hackspettarna som kräver mest specifika livsmiljöer och har den mest begränsade utbredningen. Den är knuten till gamla ekmiljöer och kan inte ersätta dessa med annan skog.

Karaktärerna: en röd hjässa hos båda könen (till skillnad från stor hackspett där bara hanen har rött i nacken), rosa underlivspartier och fin svart fläckning på undersidan. Ansiktsmönstret skiljer sig från stor hackspettens framför allt genom den heltäckande röda hjässan och det svaga, brutna mustaschstrecket — inte de tydliga vita axelfläckar som stor hackspett har.

I Sverige förekommer arten framför allt i Skåne, Blekinge och delar av Östergötland — i ekar som är minst 80–100 år gamla. Den är rödlistad som Sårbar (VU) i Sverige. Populationen är liten och uppskattningsvis under 1 000 par.

Lätet är ett mjukt, nasalt "käh" och sången en serie med nasala noter utan den starka "kik"-karaktären. Inga dramatiska trumrullar — mellanhackspetten är en tystlåten art.

Tretåig hackspett — fjällarnas specialist

Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) är den enda svenska hackspetten med tre tår istället för fyra, och den är knuten till gamla barrskogar och fjällnära skogar i framför allt Norrbotten och Jämtland.

Hanen har en karaktäristisk gul hjässa. Båda könen har ett annorlunda svartvitt mönster än de Dendrocopos-arterna — mer strimmad rygg och en vit rygglinje. Svansen är helsvart utan vitt, vilket är avvikande.

Den häckar i gamla brandpräglade barrskogar med hög andel döda och döende träd, framför allt gran. Den är specialiserad på barkborreboring och hugger tidigt in under barken för larver. Trumningen är lång och rullande. Lätet är ett mjukt "kyk" eller en serie noter.

I Sverige förekommer den i Norrbotten, Jämtland, Dalarna och Härjedalen. Populationen bedöms till 7 000–15 000 par. Rödlistad som Nära hotad (NT) i Sverige och känslig för kontinuerligt skogsbruk som tar bort gammelskog.

Vitryggig hackspett — rödlistad och sällsynt

Vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) är utan tvekan den mest eftertraktade och mest hotade av de svenska hackspettarna. Den är rödlistad som Starkt hotad (EN) och den svenska populationen bedöms av Naturvårdsverket till under 200 par.

Namngörande karaktär: en bred vit ryggfläck som syns tydligt i flykt. Undersidan är strimmad, inte enfärgad röd som stor hackspettens. Hanen har röd hjässa. Honan har svart hjässa med vit teckning. Storleken är i paritet med stor hackspett men något mer robust.

Arten kräver lövrik gammelskog med hög dödvedsvolym — gärna hassel, asp och björk i storskaliga bestånd som inte avverkats. Den är en specialist på djupt murknat ved och häckar ofta i gamla aspar och björkar.

Utbredningen i Sverige är fragmenterad — kärnpopulationer finns i delar av Värmland, Dalarna och längs den norrländska kustens lövrika raviner. Riktade inventeringar av SOF-BirdLife och länsstyrelser följer populationen noga. Att hitta en vitryggig hackspett är ett av de mer åtråvärda fynden för en svensk fågelskådare.

Gröngöling — den markbetande

Gröngölingen (Picus viridis) sticker ut bland hackspettarna. Den är helgrön — den enda svenska hackspetten med grön grundfärg — med röd hjässa och ett svart ansiktsmönster kring ögat. Hanen har ett rött mustaschstreck, honan ett svart.

Gröngölingen är delvis marklevande och söker framför allt myror — den kan stå länge på en myrsticka och äta larver och vuxna myror med sin långa, klibbiga tunga. Den ses ofta i kortbetade gräsmarker, golfbanor och jordbrukslandskap med inslag av äldre lövträd.

Lätet är omöjligt att ta fel på: en fallande serie av skrattande "klä-klä-klä-klä"-noter som bär oerhört långt. Det är ett av de mest karaktäristiska ljuden i det svenska kulturlandskapet. Trummar sällan jämfört med de svart-vita hackspettsarterna. Lyssna närmare på gröngölingens skrattande läte, och se hur du skiljer gröngöling från spillkråka.

Utbredning: Götaland och södra Svealand, upp till ungefär Dalälven. Saknas i Norrland. Populationen bedöms till 70 000–100 000 par.

Gråspett — den diskreta

Gråspetten (Picus canus) liknar gröngölingen men är tydligt grå med en röd fläck enbart på pannans framsida hos hanen. Honan saknar rött helt. Mustaschstrecket är svart men smalt. Totalt intryck är kyligare och mer opretentiöst.

Gråspetten är mer strikt skogslevande än gröngölingen och undviker öppna marker. Den föredrar blandad äldre skog med lövträdsinnehåll, gärna längs åar och i raviner. Den söker också myror men i vedmurkna stubbar och lågor snarare än i gräsmattor.

Lätet är en lång, lätt fallande visselserie som låter annorlunda än gröngölingens skratt — mer melodisk och lite melankolisk. Trumningen är en lång, svagt avtagande rullning.

Utbredning: sydligare och centralare Sverige — Götaland, Svealand och södra Norrland. Populationen bedöms till 20 000–40 000 par. Den är alltså betydligt ovanligare än gröngölingen trots att de delar ungefär samma sydliga utbredning.

Hur du hittar hackspettar

Hackspettar är ofta lättare att höra än att se. De tre effektivaste metoderna:

Lyssna efter trumrullar under mars och april — det är hackspettarnas mest intensiva period för territoriell marknadsföring. Alla arter trummar, men med artspecifika rytmer och varaktighet. Stor hackspettens trumning är kort och intensiv. Vitryggig hackspettens är lång och avtagande. Tretåig hackspettens är lång och jämn.

Sök bohål i döda och döende träd, framför allt aspar och björkar med mjukare ved. Nyhuggna hål har ljus, fräsch träkant. Gamla hål är mörknade och runda av slitage.

Undersök döda träd noggrant. Hackspettar hugger djupa, karakteristiska spår när de söker efter larvgångar under barken. Storskalig avskalning av bark i en döende gran är ett säkert tecken på hackspettaktivitet.

Hackspettarnas ekosystemroll

Hackspettarna är nyckelarter i sina ekosystem — inte minst för att de skapar boplatser som ett stort antal andra arter är beroende av.

Gamla hackspettshål används av bland annat talgoxe, blåmes, stare, nötväcka, flugsnappare, duvhök (ibland), skogsduva, tornfalk och flera ugglearter. I brist på naturliga håligheter i produktionsskogar är hackspettarnas bidrag avgörande.

I länder med långa kontinuerliga skogsmiljöer fungerar hackspettar dessutom som indikatorer för skogens biologiska mångfald — ett område som hyser vitryggig hackspett kan betraktas som artrika gammelskogslandskap. SOF-BirdLife och länsstyrelserna använder hackspettsförekomst som ett av måtten på skogars naturvärde.

Hackspettarnas huggarbete skapar inte bara bohål. Deras konstanta letande efter insekter under bark reglerar också skadegörande insektspopulationer. Barkborrar, bastbaggar och trägnagare kontrolleras delvis av de hackspettar som systematiskt avsöker sjukliga och döda träd. Forskning från SLU har visat att hackspettstätheten i en skog korrelerar signifikant med andelen äldre och döda träd — en direkt koppling till den biologiska mångfald som modern skogsbrukspolitik försöker bevara.

Sammantaget är hackspettarna ett av de tydligaste exemplen på hur en enskild artsgrupp formar en hel biotop — och varför bevarandet av gamla skogar med hög dödvedvolym är en central naturvårdsfråga i Sverige.

Utforska på Fågelkartan

Jämför utbredningskartor för alla sju hackspettsarter. Stor hackspett finns i hela landet. Vitryggig hackspetts glesa spridda fynd berättar en annan historia. Se observationer nära dig via Norrbottens länssida för tretåig och vitryggig, eller Skånes länssida för mellanhackspett.

Mer från bloggen (Artbestämning)

• Orre — spelplatser, spelläten och fakta
• Nattskärra — kvällsfågelns läte och hemligheter
• Rördrom — det boomande lätet och livet i vassen
• Koltrast vs björktrast — så skiljer du dem åt
• Röd glada — Europas fågelskyddshistorias succé

Mer läsning på Fågelkartan

Bläddra vidare i Fågelkartans innehåll: artguiden samlar svenska fågelarter med fakta och läten, lokalöversikten listar de bästa skådarplatserna runt om i landet, och kommunsidorna ger dig lokal kontext för var och när olika arter syns. Är du nybörjare? Börja med vår nybörjarguide eller testa kunskaperna i fågelquizet.