Fågelkartan-redaktionen · publicerad 2026-05-01 · 10 min läsning
Hackspett arter Sverige: större hackspett, vitryggig, gröngöling, gråspett och fler. Identifiering, habitat, läten och var du hittar dem.
Större hackspett (Dendrocopos major) är landets vanligaste hackspett. Den häckar i alla typer av skog, framför allt i löv- och blandskog, från sydligaste Sverige upp i den fjällnära skogen (SLU Artdatabanken 2025a). Beståndet beräknades till 210 000 par år 2018, och antalet har enligt standardrutterna ökat med 40 procent under de 20 åren 2002–2021 (Wirdheim 2022).
Sverige hyser flera arter av hackspettar, från den välbekanta större hackspetten som trummar i alla typer av skog till den akut hotade vitryggiga hackspetten, vars existens som svensk häckfågel hänger på en skör tråd. Hackspett arter Sverige utgör ett spektrum från vanliga trädgårdsbesökare till rödlistade specialister knutna till särskilda skogsmiljöer. Den här guiden går igenom sju arter, sex svenska häckfåglar samt mellanspetten, som är utdöd som svensk häckfågel, med fältmärken, läten, habitat och var i landet du hittar dem. Spillkråkan och göktytan, som också häckar i Sverige, ingår inte.
Större hackspett (Dendrocopos major) är landets vanligaste hackspett. Den häckar i alla typer av skog, framför allt i löv- och blandskog, från sydligaste Sverige upp i den fjällnära skogen (SLU Artdatabanken 2025a). Beståndet beräknades till 210 000 par år 2018, och antalet har enligt standardrutterna ökat med 40 procent under de 20 åren 2002–2021 (Wirdheim 2022).
Hanen känns igen på en röd fläck i nacken, som honan saknar. Båda könen har ett slående svartvitt mönster med röd undre stjärt och stora vita axelfläckar på den svarta ovansidan.
Lätet är ett skarpt, kort "kik" som bär långt. Under våren hörs ett kort, intensivt trumroll. Sök efter arten i löv- och blandskog, längs åkerkanter med lövträd och i fruktträdgårdar.
Större hackspett hugger egna bohål i träd. Gamla hål kan sedan användas av andra hålhäckande fåglar.
Mindre hackspett (Dryobates minor) är Sveriges minsta hackspett. Den är bara cirka 15 cm lång, ungefär som en bofink (SLU Artdatabanken 2025b). Den är inte alltid enkel att se, eftersom den lätt missas bland bladverket.
Mönstret liknar större hackspettens, svart och vitt, men mindre hackspetten saknar rött på undergumpen. Ryggen är svart med vita tvärband, och bröst och buk är beigevita med tunna mörka längsstreck på kroppssidorna. Hos hanen är hjässan röd, till skillnad från honan som inte har några röda partier i sin dräkt (SLU Artdatabanken 2025b).
Arten lever i löv- och blandskog med äldre lövträd och död ved, i södra Sverige särskilt ädellövskog. Lätet är en serie korta "ki"-ljud.
Mindre hackspett förekommer sparsamt men relativt jämnt spridd i hela landet, lokalt vanligare vid vissa insjöstränder och i större ädellövskogsområden. Antalet reproduktiva individer skattas till omkring 10 200 (6 800–13 600), och arten är rödlistad som Nära hotad (NT) enligt Rödlista 2025 (SLU Artdatabanken 2025b).
Mellanspett (Dendrocoptes medius) är den enda av hackspettarna i guiden som inte längre häckar i Sverige. Den är bunden till äldre ekskogar där träden har grov bark och gott om döda eller döende grenar (SLU Artdatabanken 2025c).
Karaktärerna är röd hjässa hos båda könen (till skillnad från större hackspett, där bara hanen har rött i nacken), skär undergump, fin svart streckning på sidorna och ett mustaschstreck som inte når näbben.
Arten häckade tidigare i Skåne, Blekinge, Småland, Halland och Södermanland. Den sista kända svenska häckningen konstaterades 1980 i centrala Östergötland, och enstaka fåglar sågs där fram till 1982. I Rödlista 2025 klassas mellanspetten som Nationellt utdöd (RE), och den har påträffats i landet senast 2015 (SLU Artdatabanken 2025c).
Lätet är nasalt och sången saknar den starka "kik"-karaktären hos större hackspett.
Tretåig hackspett (Picoides tridactylus) är den enda svenska hackspetten med tre tår i stället för fyra. Den häckar i strandskogar och sumpskogar, liksom i blandskog och barrskog där det finns mycket död ved samt gamla granar och björkar som håller på att dö. Idag finns en stor del av beståndet i fjällnära skogsområden, och en aktuell beräkning antyder att cirka 45 procent av beståndet finns i Lappland (SLU Artdatabanken 2025d).
Den är lite mindre än större hackspett och har inget rött alls i fjäderdräkten. Helhetsintrycket blir mörkt, eftersom vingarna är nästan helt svarta och kroppssidorna tätt tvärvattrade i grått, och den har ett stort vitt fält från nacken till övergumpen. Hos hanen är hjässan gul, men hos honan är den svartstreckad på vit botten (SLU Artdatabanken 2025d).
Den häckar i Sverige inom hela den boreala zonen, som sträcker sig från norra Dalsland, södra Värmland, Närke, Västmanland och Uppland ända till norra Norrbotten. Antalet reproduktiva individer skattas till omkring 17 000 (11 800–22 200). Arten är rödlistad som Nära hotad (NT) i Rödlista 2025, med pågående minskning, och påverkas av minskat utbud av död ved av lämplig kvalitet (SLU Artdatabanken 2025d).
Vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) är den mest hotade av de svenska hackspettarna. Den är rödlistad som Akut hotad (CR) i Rödlista 2025, och under 2020–2024 varierade antalet etablerade par i Sverige mellan 7 och 20 (SLU Artdatabanken 2025e).
Arten är något större än större hackspett och liknar den i allmän färgsättning. Skillnaderna är en vit bakrygg (svart hos större hackspett), en blekröd, oskarpt avgränsad undergump och en svagt rosatonad buk med mörka längsstreck. Hanen har helt röd hjässa medan honans hjässa är svart. Näbben är längre än hos större hackspett, vilket är en anpassning till artens födoval (SLU Artdatabanken 2025e).
Den häckar i skogsmark med stor andel döda och döende lövträd.
Utbredningen i Sverige är fragmenterad. Fram till de första decennierna av 1900-talet fanns arten belagd i 17 av landets 24 landskap, men utbredningen har sedan dess minskat med mer än 90 procent. Ett litet bestånd existerar idag längs Norrlandskusten från Ångermanland till Norrbotten, och i Dalälvsområdet har en liten population återetablerats genom arbete med avel, utsättningar och restaurering av livsmiljöer inom Projekt vitryggig hackspett (SLU Artdatabanken 2025e). Att hitta en vitryggig hackspett är ett av de mer åtråvärda fynden för en svensk fågelskådare.
Gröngölingen (Picus viridis) är tydligt större än större hackspett. Ovansidan går i grönt, medan övergumpen och stjärten drar mer åt gult. Jämfört med gråspetten har den rött inte bara i pannan utan ända bak över hjässan till nacken, och dessutom mer svart i ansiktet mellan näbben och runt ögonen (SLU Artdatabanken 2025f).
Födan består nästan helt av myror, och dem letar gröngölingen mest upp på marken. Den trivs bäst i halvöppna kulturlandskap med en mosaikstruktur där lövdungar, alléer och trädklädda naturbetesmarker blandas med åkrar och betesmarker, samt utgör en karaktärsart för ekhagar.
Lätet är ett skrattande eller kacklande ljud, vid revirhävdande ett fallande "kly-kly-kly-…". Gröngölingen trummar sällan. Lyssna närmare på gröngölingens skrattande läte, och se hur du skiljer gröngöling från spillkråka.
Utbredning: från Skåne norrut till mellersta Dalarna–Hälsingland, sällsynt i Medelpad och Ångermanland. Arten saknas på Gotland. Populationen uppskattas till cirka 15 000 par (10 000–18 000) (SLU Artdatabanken 2025f).
Gråspetten (Picus canus) liknar gröngölingen, men är något mindre, har mindre rött på huvudet (enbart hanar har rött) och framför allt mindre svart teckning i ansiktet. De flesta av dess läten skiljer sig tydligt från gröngölingens (SLU Artdatabanken 2025g).
Gråspetten föredrar mosaikartade områden med glesa, lövträdsrika blandskogar, hällmarker, bergssluttningar och hyggen. Under sommarhalvåret är myror den viktigaste födan, och den tar dem på marken. Den är mer beroende av döda träd och äldre skog under andra delar av året, i synnerhet när snö täcker marken (SLU Artdatabanken 2025g).
Utbredning: från västra Värmland och Uppland norrut till Torne lappmark, tätast i södra Norrlands kustlandskap, i Värmland, Dalarna och Västerbotten. Antalet reproduktiva individer skattas till omkring 4 800 (3 000–6 600). Den är alltså betydligt ovanligare än gröngölingen och har en nordligare utbredning (SLU Artdatabanken 2025f, g).
Hackspettar är ofta lättare att höra än att se. Två metoder som fungerar:
Lyssna efter trumrullar och läten under våren. Gröngölingen är särskilt ljudlig under våren och hösten, men trummar sällan (SLU Artdatabanken 2025f).
Sök bohål i döda och döende träd, framför allt aspar och björkar. Gråspetten är till exempel beroende av grov asp, och i andra hand björk, som boträd (SLU Artdatabanken 2025g).
Hackspettarna hugger bohål som andra hålhäckande fåglar kan använda efteråt. Flera av arterna är dessutom knutna till död ved och gammal skog: vitryggig hackspett till skogsmark med många döda och döende lövträd, tretåig hackspett till äldre barrskog med död ved och mellanspett till äldre ekskog (SLU Artdatabanken 2025c, d, e). För dem är bevarandet av död ved och gammal skog avgörande.
Jämför utbredningskartor för hackspettsarterna. Större hackspett finns från Skåne upp i den fjällnära skogen, medan vitryggig hackspetts glesa fynd berättar en annan historia. Se observationer nära dig via Norrbottens länssida för tretåig och vitryggig, eller Skånes länssida för gröngöling och mindre hackspett.
Bläddra vidare i Fågelkartans innehåll: artguiden samlar svenska fågelarter med fakta och läten, lokalöversikten listar de bästa skådarplatserna runt om i landet, och kommunsidorna ger dig lokal kontext för var och när olika arter syns. Är du nybörjare? Börja med vår nybörjarguide eller testa kunskaperna i fågelquizet.