Alkfåglar i Sverige är sillgrissla (störst, mörkbrun ovan, tätpackade kolonier vid Stora Karlsö), tordmule (kolsvart, djup sammantryckt näbb med vit vertikal linje), tobisgrissla (sotsvart med vita vingfält och röda fötter) och lunnefågel (färgglad triangelnäbb, i praktiken utdöd som svensk häckfågel).
Guide till alkfåglar i Sverige — sillgrissla, tobisgrissla, tordmule och lunnefågel. Häckning, bästa lokaler och artbestämning.
Är du ny på sidan? Kolla in vår nybörjarguide för en steg-för-steg-introduktion till svensk fågelskådning, eller testa kunskaperna i fågelquizet. För att se vad som rapporterats senast i din region, använd utforska-sidan eller välj rätt kommun.
Utrustning för den här fågelgruppen
Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.
I Sverige häckar sillgrissla, tobisgrissla och tordmule, främst i Östersjön. Lunnefågeln häckade senast i Bohuslän 1970 och är i dag nationellt utdöd (RE) som svensk häckfågel. Sillgrisslan häckar i mycket stora kolonier på Stora Karlsö och Lilla Karlsö utanför Gotland.
Varför är lunnefågeln populär bland fågelskådare?
Lunnefågeln är en av de mest omtyckta fåglarna tack vare sin färgglada, triangulärt formade näbb i rött, gult och blått, och sin komiska gång. Den häckar i jordlyor och är lättare att se på häckplatser på klippöar under sommarmånaderna.
Hur dyker alkfåglar?
Alkfåglar dyker under ytan med hjälp av sina vingar, ungefär som pingviner. De kan nå djup på 100–200 meter och hålla andan i en minut eller mer. Deras kompakta kropp och tätt liggande fjädrar gör dem anpassade för havets kall.