Ismås (Pagophila eburnea)

Ismåsen (Pagophila eburnea) är en av de mest eftertraktade rariteterna på svenska artlistor. Den lilla, helvita arktiska måsen lever på och vid packisen i Ishavet och förekommer i Sverige bara som tillfällig gäst.

Ismås (Pagophila eburnea) — foto

Arktisk måsfågel, 40–43 cm, helt snövit som vuxen. Mycket sällsynt vintergäst vid kustisar i Bottenviken. Fakta och läten om Ismås.

Snabba fakta om ismås

Fördjupa dig i ismås

Ismåsen (Pagophila eburnea) är en av de mest eftertraktade rariteterna på svenska artlistor. Den lilla, helvita arktiska måsen lever på och vid packisen i Ishavet och förekommer i Sverige bara som tillfällig gäst. Varje fynd väcker stort intresse bland landets fågelskådare.

Kännetecken

Ismåsen är en liten mås som enligt engelska Wikipedia har en mer duvlik form än de vanliga måsarna, förstärkt av de korta benen. Den vuxna fågeln är helt vit och saknar den grå rygg som andra måsar har, något som är mycket ovanligt bland måsfåglar. Näbben är tjock och blågrå med gul spets, ibland med rödaktig udd, benen är svarta och ögonen mörka med en smal mörkröd ögonring. Ungfåglar och första vinterns fåglar har ett mörkt skuggat ansikte och varierande mängd svarta fläckar i vingar och stjärt, och de behöver två år för att nå full ålderdräkt. I flykten syns långa vingar med bred bas och kraftiga vingslag.

Läte

Flyktlätet beskrivs som ett hårt, tärnlikt skrik. Arten har även andra läten, bland annat ett varnande läte som hörs när rävar, isbjörnar eller människor närmar sig boet, samt särskilda läten vid parning och spel (engelska Wikipedia). De enstaka individer som uppträder i Sverige hörs sällan yttra sig.

Utbredning och förekomst i Sverige

Ismåsen är strikt knuten till arktisk havsmiljö. I Europa och Asien häckar den på Svalbard och på öarna norr om Ryssland, och i Nordamerika bara i arktiska Kanada. På vintern håller den till vid iskanten och vid öppet vatten i packisen, och många fåglar flyttar bara korta sträckor söderut. I Sverige är ismåsen en tillfällig, icke häckande gäst. Artdatabanken anger i Rödlista 2025 att arten har "tillfällig, ej reproducerande" förekomst i landet och bedömer den därför som NA (ej tillämplig).

Häckning

Ismåsen häckar inte i Sverige. På sina arktiska häckplatser lägger den ett till tre ägg i ett bo på marken, klätt med mossa, lav eller tång, och häckar vid kuster och på klippor, oftast i små kolonier om 5–60 par (engelska Wikipedia). De fåglar som någon enstaka gång når Sverige är gäster långt utanför artens normala utbredningsområde.

Föda

Ismåsen tar fisk och kräftdjur samt ägg och små ungar, men är också en opportunist som ofta ses vid kadaver av säl och tumlare. Den följer gärna isbjörnar och andra rovdjur för att äta resterna av deras byten, och den äter även sälspillning och sälars efterbörd (engelska Wikipedia). På vintern landar den ogärna på vatten, eftersom vattendroppar riskerar att frysa fast i fjäderdräkten.

Förväxlingsarter

Andra vita eller ljusa måsar, till exempel skrattmåsen, har grå rygg och grå vingar, vilket den vuxna ismåsen saknar. Den helvita dräkten, den duvlika formen och de svarta benen gör den lätt att känna igen. Ungfåglarnas mörka ansikte och svarta fläckar skiljer dem från andra måsar i samma åldersdräkt.

Se ismås nära dig

Se aktuella observationer →

Källor

Senast uppdaterad: 2026-10-15.

Skydd och hänsyn för ismås

Rödlistekategori
NA — Ej tillämplig enligt den svenska rödlistan.

Källor:

Var hittar du ismås?

Du kan se ismås på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.

Fågelkartans artprofil för ismås bygger på offentliga observationer från Artportalen samt redaktionellt granskad faktatext. Använd aspektlänkarna ovan för att läsa mer om läte, häckning, föda och flyttning, eller bläddra till artguiden för fler arter i samma familj. All data uppdateras dagligen från SLU Artdatabankens öppna API.

Liknande arter i kategorin måsfåglar

Utrustning för att se ismås

Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.