Mosnäppan (Calidris temminckii) är den grå lilla vadaren med gulbruna ben och vita stjärtsidor — höjer vingarna som en liten helikopter vid uppflog.
Häckar på fjällmyrar, rastar i slamvikar och vid dammar. Långdistansflyttare. Ca 12 000 reproduktiva individer i Sverige. Fakta, bilder och läten om Mosnäppa.
Mosnäppan (Calidris temminckii) är den grå lilla vadaren med gulbruna ben och vita stjärtsidor — höjer vingarna som en liten helikopter vid uppflog.
Mosnäppan är en mycket liten vadare i familjen snäppor. Den häckar från norra Europa österut över norra Asien och övervintrar i tropiska Afrika och södra Asien. Till skillnad från många andra Calidris-snäppor bildar den sällan stora flockar under flyttningen och rastar oftare vid våtmarker i inlandet än vid kusten. Globalt är arten livskraftig, men i Sverige klassas den sedan 2025 som nära hotad (NT). <small>Källa: Wikipedia, omarbetad efter Artfakta och Rödlista 2025.</small>
Mosnäppan är Sveriges minsta vadare, ungefär 14 cm lång, och väger omkring 25–30 gram. Ovansidan och bröstet är gråbruna och diffusa, undersidan är vit. De gulaktiga benen är ett bra kännetecken, eftersom andra mycket små snäppor har mörka ben. I flykten syns vita yttre stjärtpennor. Vid uppflog stiger fågeln ofta brant och ryckigt, nästan som en helikopter.
När fågeln lyfter hörs ofta ett snabbt, trillande och syrslikt "tirrrr", ibland upprepat. På häckplatsen spelar hanen i luften med ett kvittrande "tititititi".
Mosnäppan häckar längs hela fjällkedjan, från övre delen av barrskogen upp i lavregionen, och på stora myrar i norra Lappland. Tyngdpunkten ligger i Lule och Torne lappmark. Den är sparsam i de södra fjällen, och längs Bottenvikens kust finns bara ett litet bestånd som minskat starkt. Rödlista 2025 skattar antalet reproduktiva individer till 12 000 (8 400–15 600) och anger en minskning på omkring 20 % (10–30 %) under de senaste 21 åren. Enligt Sveriges fåglar 2022 var beståndet ungefär 6 000 par 2018, med en osäker minskning de senaste 20 åren. Globalt klassas arten som livskraftig (LC).
Mosnäppan häckar i fjällens björk- och videregioner, gärna vid sandiga sjö- och älvstränder med gles, låg vegetation, men också på myrar. Boet är en grund, fodrad grop på marken, öppet eller i låg växtlighet. Arten är polygam: honan lägger först fyra ägg som en hane ruvar, går sedan till en andra hane och lägger en ny kull som hon själv ruvar. Äggen ruvas i 21–22 dygn och ungarna blir flygga efter 15–18 dygn.
Mosnäppan söker insekter och andra små ryggradslösa djur i mjuk lera med gles växtlighet. Den plockar födan med korta, musliknande rörelser och kryper gärna längs kanten av pölar.
De gulaktiga benen tillsammans med den jämnt gråbruna, diffusa dräkten skiljer mosnäppan från småsnäppan och övriga små snäppor.
Häckande mosnäppor ses i fjällen under försommaren; de anländer i slutet av maj och början av juni. De gamla fåglarna lämnar häckplatsen redan under första hälften av juli. Under flyttningen rastar arten ofta vid små våtmarker i inlandet, gärna enstaka fåglar snarare än flockar.
Skillnad mo- och småsnäppa? Mosnäppa har gulaktiga ben, gråbrun jämn dräkt och vita stjärtsidor; småsnäppan har svarta ben och rostbrun sommardräkt.
Var ser jag mosnäppa? Under häckningstiden i fjällen, på myrar och vid sjö- och älvstränder. Under flyttningen vid små våtmarker i inlandet.
Varför namnet "mosnäppa"? Namnet syftar på att arten ofta häckar på mossar och myrar. Äldre svenska namn är bland annat Temmincks strandvipa.
Senast uppdaterad: 2026-04-14.
Källor:
Du kan se mosnäppa på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
Vi följer mosnäppa via Artportalens öppna data och kompletterar med våra egna lokal- och kommunsidor så att du snabbt kan se var arten rapporterats senast. Vill du fördjupa dig kan du använda aspektsidorna ovan eller jämföra med andra arter i artguiden. Faktatexten granskas mot Artfakta och vetenskapliga källor regelbundet.
Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.