Sibirisk-asiatisk duva, 33–35 cm, med rödbrun rygg och svarta fjällmönster. Enstaka fynd, oftast oktober–november på Öland och Gotland. Fakta och läten.
Slug: `/art/ostlig-turturduva` · Kategori: Duvor
Slug: /art/ostlig-turturduva · Kategori: Duvor
Östlig turturduva (Streptopelia orientalis), på engelska oriental turtle dove, är en duva med hemvist i Sibiriens och östra Asiens skogsmarker. I Sverige är den en utpräglad raritet med endast ett fåtal fynd, vilket gör den till en av de mer eftertraktade sällsyntheterna för svenska skådare. Arten är nära släkt med vår turturduva men något kraftigare byggd och tillhör familjen duvor.
Östlig turturduva är ungefär lika stor som en ringduva, omkring 33–35 cm lång, och ger ett kraftigt och mörkt intryck. Ovansidan är varmt mörkt rödbrun med svarta fjällmönster, och på halssidorna finns ett tydligt fält med svartvita streck. Bröstet är rosa-grått medan undersidan i övrigt är ljusare. I flykten ser man en mörk, något kilformig stjärt med en ljus spetsbård. Jämfört med turturduvan verkar arten mer enhetligt mörk på ryggen, har bredare och rundare vingar samt en gråare, mindre kontrastrik undergump och stjärtundersida.
Östlig turturduva hörs sällan i Sverige eftersom fynden gäller rastande irrgäster utanför häckningssäsongen. På häckplatserna har den ett mjukt, dovt och fyrstavigt kuttrande som ofta återges som ett "hoo-hoo-hoo-hoo", djupare och mer monotont än turturduvans spinnande spelläte. Lätet hörs framför allt från sjungande hanar under våren och försommaren.
Arten häckar i ett brett bälte från Uralbergen österut genom Sibirien till Japan. Den klassas globalt som livskraftig (LC). De svenska fynden gäller enstaka irrgäster, oftast under sen höst i oktober–november, och har huvudsakligen gjorts i sydöstra Sverige – på Öland, Gotland och i Skåne. Fågeln påträffas då gärna i jordbrukslandskap och lövskogsbryn nära buskmarker, ofta i sällskap med andra duvor.
Östlig turturduva häckar inte i Sverige. Inom sitt ordinarie utbredningsområde i Sibirien och östra Asien bygger den en enkel, gles kvistplatta i ett träd eller en buske, på samma sätt som många andra duvor. Kullen omfattar normalt två ägg, och liksom hos släktingarna matas ungarna under de första dagarna med näringsrik kräpmjölk som båda föräldrarna producerar. De östliga populationerna är långdistansflyttare som drar söderut till övervintringsområden i Sydasien.
Födan består framför allt av frön och spannmål som plockas på marken i öppen terräng, till exempel på stubbåkrar och i jordbruksmark. Arten kompletterar dieten med bär, knoppar och andra växtdelar beroende på tillgång och årstid. Rastande irrgäster i Sverige söker sig gärna till områden där det finns gott om spillsäd och annan tillgänglig föda.
De svenska fynden av östlig turturduva har huvudsakligen gjorts under sen höst, i oktober och november, i landets sydöstra delar – på Öland, Gotland och i Skåne. Arten påträffas då gärna i jordbrukslandskap och i lövskogsbryn nära buskmarker, ofta tillsammans med andra duvor. Eftersom det rör sig om en raritet kan ingen säker plats anges, men kustnära rastlokaler under hösten är de mest sannolika.
Fler arter i samma familj hittar du bland duvor.
Fågelguiden (Svensson m.fl.), SOF BirdLife Sverige, SLU Artdatabanken.
Du kan se östlig turturduva på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
På Fågelkartan kan du följa östlig turturduva både via realtidsobservationer från Artportalen och via redaktionella artbeskrivningar. Använd aspektlänkarna ovan för fokuserad läsning om läte, häckning eller föda — eller utforska närbesläktade arter via artguiden. Faktan kompletteras kontinuerligt baserat på SLU Artdatabankens öppna data.