Vingspann upp till 174 cm. Häckar i taigaskog, myrar, hyggen vintertid. Ca 10 000–15 000 par i Sverige. Fakta, bilder och läten om Skogsgås.
Slug: `/art/skogsgas` · Kategori: Andfåglar
Slug: /art/skogsgas · Kategori: Andfåglar
Skogsgåsen (Anser fabalis fabalis) är den nordiska, taigahäckande formen av sädgås – en stor och mörk grågås med ett orange band på den mörka näbben. Sedan 2025 urskiljer BirdLife Sverige tundragåsen som egen art, varvid namnet skogsgås används för just den taigahäckande formen. Arten tillhör familjen änder och gäss.
Skogsgåsen är en stor gås, ungefär 68–88 cm lång med ett vingspann på cirka 140–174 cm, och en vuxen fågel väger flera kilo. Fjäderdräkten är mörkt brungrå med ljusare tvärband på kroppssidorna, och huvudet och halsen är ofta något mörkare än den övriga kroppen. De bästa kännetecknen är den långa, mörka näbben med ett orange band nära spetsen samt de orange benen. Jämfört med tundragåsen har skogsgåsen en längre näbb och hals och ger ett mer långsträckt och resligt intryck. Mot grågåsen skiljs den på den genomgående mörkare dräkten, näbbteckningen och avsaknaden av grågåsens ljusgrå framvingar. De orange benen och näbbandet syns bäst när fåglarna betar på nära håll, medan den mörka, långsträckta silhuetten är det säkraste kännetecknet på avstånd.
Skogsgåsen har ett djupt, kacklande läte som ofta återges som "ang-ang-ang". Lätet är mörkare och mindre gnälligt än grågåsens och hörs ofta från flyttande och rastande flockar, särskilt på morgnar och kvällar när fåglarna rör sig mellan övernattningsplatser och betesfält.
Skogsgåsen häckar i taigans skogs- och myrlandskap i norra Norrland. Det svenska häckbeståndet uppskattas till i storleksordningen 10 000–15 000 par, och arten klassas som livskraftig (LC). Under vinterhalvåret rör den sig söderut, och flockar rastar och övervintrar i jordbrukslandskap i södra Sverige, ofta tillsammans med andra gåsarter. Antalet rastande och övervintrande fåglar varierar mellan åren beroende på väder och födotillgång.
Skogsgåsen häckar på myrar och vid skogstjärnar i den nordliga taigan. Boet placeras på marken, väl dolt i vegetationen nära vatten, och kullen omfattar vanligen 4–6 ägg. Honan ruvar medan hanen vaktar i närheten, och familjen håller ihop långt efter att ungarna blivit flygga – ofta hela vägen genom flyttningen och vintern.
Skogsgåsen är växtätare. Sommartid betar den gräs, starr och andra växter i myrmarkerna kring häckningsplatsen. Rastande och övervintrande flockar i odlingslandskapet livnär sig på spillsäd, gröna grödor, vall och rotfruktsrester på åkrar och betesmarker, och flockarna kan röra sig långa sträckor mellan övernattning och födosök. De övervintrande flockarna är känsliga för störning på betesfälten, och ostörda rastmiljöer är viktiga för att fåglarna ska kunna bygga upp reserver inför vårflyttningen.
Skogsgåsen ses bäst som rast- och vintergäst i öppet jordbrukslandskap i södra Sverige under perioden september till april. Häckande fåglar i norra Norrlands myrmarker är betydligt svårare att finna. Leta efter de stora, mörka gässen ute på fälten, ofta i sällskap med andra gäss, och var uppmärksam på den långa näbben med orange band för att skilja dem från liknande arter.
Fler arter i samma familj hittar du bland gäss.
Fågelguiden (Svensson m.fl.), SOF BirdLife Sverige, SLU Artdatabanken.
Du kan se skogsgås på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
Vi följer skogsgås via Artportalens öppna data och kompletterar med våra egna lokal- och kommunsidor så att du snabbt kan se var arten rapporterats senast. Vill du fördjupa dig kan du använda aspektsidorna ovan eller jämföra med andra arter i artguiden. Faktatexten granskas mot Artfakta och vetenskapliga källor regelbundet.