Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus)

Svartbent strandpipare (Anarhynchus alexandrinus, tidigare Charadrius alexandrinus) är en liten, ljus pipare på flacka sandstränder och betade strandängar. Den känns igen på det saknade bröstbandet och de mörka benen.

Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus) — foto

Ses i sandstränder, saltpannor. Strykare april–september. Fakta, bilder och läten om Svartbent strandpipare.

Snabba fakta om svartbent strandpipare

Fördjupa dig i svartbent strandpipare

Svartbent strandpipare (Anarhynchus alexandrinus, tidigare Charadrius alexandrinus) är en liten, ljus pipare på flacka sandstränder och betade strandängar. Den känns igen på det saknade bröstbandet och de mörka benen. I Sverige är arten nationellt utdöd som häckfågel.

Om arten

Svartbent strandpipare är en vadarfågel i familjen pipare. Den förekommer främst på flacka sand- och lerstränder lokalt i Europa och Nordafrika och österut till Japan, samt isolerat i södra Indien och på Sri Lanka. Globalt anses beståndet livskraftigt (LC), men arten minskar. I Sverige har den tidigare varit en regelbunden häckfågel, och i Rödlista 2025 är den klassad som nationellt utdöd (RE): årliga häckningar skedde till och med 2001, och den bedöms som utgången ur den svenska faunan från 2002 (SLU Artdatabanken 2025).

Kännetecken

Svartbent strandpipare är något mindre än mindre strandpipare (svenska Wikipedia). Artfakta beskriver den som en liten, knubbig och ljus vadare med vitt bröst och gråsvarta ben, mörk och smal näbb samt vita vingband. Den saknar helt den större och mindre strandpiparens svarta bröstband och pannband. Ovansidan är ljust gråbrun. Hanen bär en smal svart tygel, en svart fläck på hjässan och mörka fläckar på sidorna av bröstet. Honan har inga svarta teckningar alls.

Läte

Lätet är ett mjukt visslande "huitt" enligt Artfakta. Svenska Wikipedia återger även ett rullande "dr'r'rp" från marken och korta "bipp" i flykten. Spellätet i den fjärilslika spelflykten hörs sällan.

Utbredning och förekomst i Sverige

Under största delen av 1800-talet var svartbent strandpipare en ganska vanlig häckfågel i sydvästra Skåne, på flera platser längs västkusten upp till Göteborg och på Ölands södra udde. Under 1900-talet var häckningarna ofta tillfälliga, och på slutet var arten inskränkt till ett par lokaler på Falsterbohalvön och i Foteviken. Antalet par föll från 3–4 år 1996 till ett enda par 2000–2001. Därefter har endast enstaka tillfälliga häckningar och häckningsförsök konstaterats, på Öland senast 2014. Enstaka fåglar ses årligen under flyttningen på kustlokaler, främst i Skåne, Halland och på Öland (Artfakta).

Häckning

I Sverige häckade arten på sandfält och strandängar med gles eller kortvuxen vegetation. Kullen består av tre ägg som läggs i en liten grop i sand eller grus, eller på strandängar i resterna av torkad kospillning eller bandtång. Äggen ruvas i ungefär 24 dygn, och först drygt tre veckor efter kläckningen kan ungarna flyga. Föräldrarna delar på ruvningen och ungvården (Artfakta).

Föda

Födan består huvudsakligen av små kräftdjur, havsborstmaskar, mollusker och insekter (Artfakta). Liksom andra pipare söker den föda genom att springa en kort sträcka, stanna tvärt och plocka bytet.

Varför försvann arten?

De två miljöer arten använde, sandstranden och den kortbetade strandängen, har båda påverkats av människan. Sandstränder har i ökande grad utnyttjats för badturism med kraftig störning av häckande fåglar, och arealen strandäng har minskat mycket kraftigt under de senaste 50 åren genom exploatering och minskat betestryck. Arten är dessutom mycket lokal i Sverige och därför utsatt för högt predationstryck och störningar (Artfakta).

Förväxlingsarter

Bästa tid och plats

Svartbent strandpipare ses numera mycket sällan i Sverige, och då som enstaka flyttfåglar på kustlokaler i Skåne, Halland och på Öland. Eftersom arten är utdöd som häckfågel krävs det tur och rätt lokal för att få se den.

Vanliga frågor

Häckar svartbent strandpipare i Sverige? Nej, arten är nationellt utdöd som häckfågel sedan 2002. Årliga häckningar skedde till och med 2001, och därefter har bara enstaka tillfälliga häckningsförsök noterats.

Hur känner jag igen svartbent strandpipare? På det saknade svarta bröstbandet, den ljusa dräkten och de gråsvarta benen. Hanen har svarta fläckar på bröstsidorna.

Var kan jag se arten i dag? Endast som enstaka flyttfågel på kustlokaler, främst i Skåne, Halland och på Öland.

Se svartbent strandpipare nära dig

Se aktuella observationer →

Källor

Senast uppdaterad: 2026-05-18.

Skydd och hänsyn för svartbent strandpipare

Rödlistekategori
RE — Nationellt utdöd enligt den svenska rödlistan.
Fågeldirektivet
Svartbent strandpipare är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet (direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar). För arter i bilaga 1 ska medlemsstaterna vidta särskilda åtgärder för bevarande av artens livsmiljö och utse särskilda skyddsområden — i Sverige de fågelområden som ingår i Natura 2000.
Åtgärdsprogram
Arten omfattas av Åtgärdsprogram för hotade vadare på strandängar — ett åtgärdsprogram för hotade arter fastställt av Naturvårdsverket och startat 2015. Programmet gäller fortsatt fram till beslut om avslut av Naturvårdsverket. Ett åtgärdsprogram är inte ett rättsligt skydd i sig utan ett kunskapsunderlag med åtgärder för att förbättra artens bevarandestatus.

Källor:

Var hittar du svartbent strandpipare?

Du kan se svartbent strandpipare på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.

På Fågelkartan kan du följa svartbent strandpipare både via realtidsobservationer från Artportalen och via redaktionella artbeskrivningar. Använd aspektlänkarna ovan för fokuserad läsning om läte, häckning eller föda — eller utforska närbesläktade arter via artguiden. Faktan kompletteras kontinuerligt baserat på SLU Artdatabankens öppna data.

Liknande arter i kategorin vadare

Utrustning för att se svartbent strandpipare

Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.