Mörkare sädgås, 75–85 cm, med kortare och mer triangulär näbb än tajgasädgås. Övervintrar regelbundet i Skåne under oktober–mars. Fakta och läten.
Slug: `/art/tundrasadgas` · Kategori: Änder
Slug: /art/tundrasadgas · Kategori: Änder
Tundrasädgås avskildes nyligen som egen art från tajgasädgås. Den övervintrar regelbundet i södra Sverige i små antal.
Tundrasädgås är en medelstor grågås med en längd på cirka 75–85 cm. Den är gråbrun med mörkt huvud och hals, orangefärgade ben och en mörk näbb med ett begränsat orange band. Jämfört med den närbesläktade tajgasädgåsen är tundrasädgåsen i regel något mindre och mörkare, och har en kortare, högre och mer triangulär näbb där det orange fältet är mindre i utbredning. I flykten verkar kroppen kortare och mer kompakt och halsen mörkare. De båda formerna är dock svåra att skilja i fält och uppträder ibland tillsammans, vilket kräver god erfarenhet och bra observationsförhållanden för säker bestämning.
Lätet är ett nasalt, gåslikt "ang-ang" eller "kajak", som genomsnittligt är något högre och snabbare än tajgasädgåsens djupare rop.
Tundrasädgås häckar på den arktiska tundran i norra Ryssland, från trakterna av Ural österut till östra Sibirien, och övervintrar i Väst- och Centraleuropa. I Sverige uppträder den som en regelbunden men fåtalig vintergäst och genomflyttare, framför allt i de sydligaste landskapen Skåne och Halland, men även lokalt på andra håll i Götaland. De flesta fynd görs under perioden oktober till mars, ofta i sällskap med andra gäss. Arten avskildes relativt nyligen som egen art från tajgasädgåsen, och äldre observationer redovisades sammanslaget under namnet sädgås.
Tundrasädgås häckar inte i Sverige. På häckningsmarkerna i den arktiska tundran placerar den boet på marken i öppen, fuktig terräng, ofta nära vatten. Honan lägger en kull med några ägg som hon ruvar, medan gantern håller vakt i närheten. Ungarna är borymmare och växer snabbt under den korta arktiska sommaren, och familjen håller ihop under höstflyttningen söderut.
Sädgåsen har länge varit en av de svåraste gåsformerna att artbestämma i Sverige. Tidigare räknades tajgasädgås och tundrasädgås som två underarter av en och samma art, sädgås, men de behandlas numera ofta som skilda arter. De båda formerna skiljer sig i häckningsmiljö — tajgaformen häckar i den boreala barrskogszonen, tundraformen på den öppna arktiska tundran — och i kroppsbyggnad, där tundrasädgåsen genomsnittligt är mindre och mörkare med en kortare, mer triangulär näbb. Eftersom formerna ändå överlappar i utseende och dessutom kan uppträda tillsammans i samma flock krävs goda observationsförhållanden och erfarenhet för en säker bestämning. Många äldre fynd av "sädgås" kan inte med säkerhet hänföras till någondera formen.
Födan är helt vegetabilisk och består av gräs, örter, rotdelar samt spillsäd och andra spannmålsrester. Under vinterhalvåret i Sverige betar gässen gärna på åkrar och vall i öppet jordbrukslandskap.
Bäst chans att se tundrasädgås har man från oktober till mars på åkermarker, öppna strandängar och vid grunda sjöar i Skåne och Halland. Leta i flockar av betande gäss och var beredd på noggrann jämförelse med tajgasädgås.
Du kan se tundrasädgås på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
Fågelkartans artprofil för tundrasädgås bygger på offentliga observationer från Artportalen samt redaktionellt granskad faktatext. Använd aspektlänkarna ovan för att läsa mer om läte, häckning, föda och flyttning, eller bläddra till artguiden för fler arter i samma familj. All data uppdateras dagligen från SLU Artdatabankens öppna API.