Vit stork (Ciconia ciconia) är en stor vit och svart stork med röd näbb och ben — återinplanterad i Skåne.
Vingspann upp till 215 cm. Häckar i öppna våtmarker, betesmarker. Sommargäst (mars–augusti). Fakta, bilder och läten om Vit stork.
Vit stork (Ciconia ciconia) är en stor vit och svart stork med röd näbb och ben — återinplanterad i Skåne.
Vit stork tillhör familjen storkar och är en storvuxen fågel med lång hals, långa ben och breda vingar. Dräkten är mestadels vit med svarta vingpennor, och näbb och ben är röda. Arten häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien finns häckande vit stork i dag bara i Danmark och Skåne. I Sverige är den starkt hotad (EN) enligt Rödlista 2025. <small>Källa: Wikipedia, omarbetad efter Artfakta och Rödlista 2025.</small>
Vit stork är en mycket stor och högrest fågel som i upprätt ställning är nära en meter hög. Vingbredden är 180–215 cm och vikten normalt 3–4 kg. Dräkten är vit utom skulderfjädrarna och vingpennorna, som är svarta eller gråsvarta, vilket ger ett tydligt svartvitt mönster i flykten. Näbb och ben är tomatröda hos fåglar från två års ålder, medan ettåringar har blekt orange näbb med svartaktiga inslag. I flykten hålls hals och ben rakt utsträckta, vilket skiljer storken från hägrar, som flyger med indragen hals. Könen går inte att skilja säkert, men hanen har ofta längre och grövre näbb.
Vit stork saknar syrinx och har därför begränsad ljudrepertoar. Vuxna fåglar kan väsa irriterat, och ungarna tigger med ett jamande läte. Artens mest typiska ljud är det rytmiska klapprandet med näbben, då huvudet kastas bakåt över ryggen. Ljudet fungerar som en hälsning mellan parterna samt som ett sätt att försvara boet, och det är extra tydligt att höra vid boet i häckningsmiljön.
På 1700-talet häckade sannolikt omkring 5 000 par i Skåne och längs västkusten upp till Göteborg. Under senare delen av 1800-talet minskade arten drastiskt, och kring år 1900 fanns bara ett femtiotal par. Den sista häckningen under den perioden skedde 1954. Torrläggning av våtmarker var huvudorsaken: i Skåne dikades 90 % av de våtmarker som fanns i början av 1800-talet ut. Ett utsättningsprojekt som startade 1989 har gett en frihäckande, flyttande population i Skåne. 1996 häckade ett vilt par på Flyinge kungsgård, och 2014 häckade för första gången ett helt vilt par som återvänt från övervintring. Artfakta anger 54 par 2024, och Rödlista 2025 skattar antalet reproduktiva individer till 120 (100–140) med ökande trend. Sveriges fåglar 2022 anger 63 par för 2018. Tillfälliga besökare från kontinenten ses dessutom årligen. Globalt klassas arten som livskraftig (LC). De flesta skånska ungfåglar flyttar söderut, främst till Frankrike och Iberiska halvön.
Vit stork bygger ett stort risbo som byggs på år efter år och kan bli över en meter högt och väga mer än ett ton. Bona sitter numera lika ofta eller oftare på stolpar och master som på hustak, och ibland i träd. Häckningen börjar i Skåne i början av april. Kullen består oftast av 3–5 ägg som ruvas av båda föräldrarna i 32 dygn. Ungarna stannar i boet i omkring 60 dygn.
Vit stork är en opportunist som tar de flesta levande djur av lagom storlek. Daggmaskar och insekter dominerar först, därefter också sorkar, möss, grodor och fisk, och ibland snokar, sniglar eller kadaver. Storken jagar med synen och går gärna av och an över ytor där vegetationen är kortare än 10 cm.
Bäst chans att se vit stork har man under sommarhalvåret i det skånska jordbrukslandskapet, där Flyinge kungsgård är en klassisk plats. Titta på öppna ängs- och våtmarker eller efter stora bon på hustak och stolpar.
Senast uppdaterad: 2026-04-14.
Källor:
Du kan se vit stork på fågellokaler runt om i Sverige. Använd länssidorna eller kommunsidorna för att se var arten rapporterats senast i ditt område, eller bläddra bland fågellokalerna för att hitta produktiva platser.
Arten vit stork följs av Fågelkartan löpande genom Artportalens datafeed. Bläddra till aspektsidorna för djupare info om utseende, läte och beteende, eller besök artguiden om du vill jämföra med liknande arter. Vi uppdaterar artprofilerna i takt med att SLU Artdatabanken släpper ny rödlistning eller taxonomiska revisioner.
I skog och mark är en bra handkikare den viktigaste utrustningen — de flesta fågelskådare väljer en 8×42.