I Sverige häckar tre lärkor: sånglärka, trädlärka och berglärka. Så skiljer du arterna på storlek, sång och miljö — plus var och när du ser dem.
Lärkor (familjen Alaudidae) är små till mellanstora marklevande tättingar med streckad, brunspräcklig dräkt som gör dem väl kamouflerade i öppna landskap. De är kända för sin sång: flera arter sjunger i en spelflykt högt uppe i luften. I Sverige förekommer tre lärkor regelbundet — sånglärka, trädlärka och berglärka — som alla lever på öppen mark och livnär sig på insekter under häckningen och frön under den kallare delen av året. Sånglärkan (Alauda arvensis) är den vanligaste och mest välkända. Den hänger stilla högt över åkrar och ängar och sprutar ur sig en oavbruten, drillande sång i upp till flera minuter i sträck. Ankomsten i mars är ett av vårens säkraste tecken. Beståndet är stort men minskar på grund av ett intensifierat jordbruk. Trädlärkan (Lullula arborea) är mindre och mer kompakt, med en kort stjärt och en vemodig, fallande "lu-lu-lu"-sång. Den trivs på hedar, hyggen och gles tallhed i södra och mellersta Sverige. Berglärkan (Eremophila alpestris) skiljer sig tydligt från de övriga genom sitt svart-gula ansiktsmönster och de små svarta fjädertofsar som liknar horn på hjässan. Den är en sällsynt häckfågel i de skandinaviska fjällen och ses i Sverige främst som genomflyttare och vintergäst längs kusterna. Piplärkor, som ängspiplärka och trädpiplärka, bär "lärka" i namnet men tillhör en annan familj (ärlor och piplärkor, Motacillidae) och räknas alltså inte till de äkta lärkorna.
Är du ny på sidan? Kolla in vår nybörjarguide för en steg-för-steg-introduktion till svensk fågelskådning, eller testa kunskaperna i fågelquizet. För att se vad som rapporterats senast i din region, använd utforska-sidan eller välj rätt kommun.