Vilka duvor finns i Sverige? Så skiljer du ringduva, skogsduva, turkduva och turturduva åt på storlek, vinge, hals och läte – med bilder och kännetecken.
I Sverige förekommer flera arter i duvfamiljen (Columbidae). Fyra häckar regelbundet – ringduva, skogsduva, turkduva och turturduva – medan tamduvan (stadsduvan) lever förvildad i städer och den östliga turturduvan bara dyker upp som sällsynt gäst. Duvor känns igen på sin knubbiga kropp, lilla huvud och snabba, direkta flykt, och de flesta hörs på sitt dova, kuttrande läte. Ringduvan är vår största och vanligaste duva. Den känns igen på den vita halsfläcken och de tydliga vita vingbanden som syns i flykten. Skogsduvan är mindre och saknar helt vita teckningar; den har mörkt öga, grå övergump och häckar i hålträd. Turkduvan är ljust sandgrå med ett smalt svart halvhalsband och är knuten till bebyggelse och trädgårdar, där den brett ut sig norrut sedan mitten av 1900-talet. Turturduvan är minst av de häckande arterna, med rostbrunt, fjälligt ryggmönster och svartvitt streck på halssidan; den är en långdistansflyttare som har minskat kraftigt och numera är sällsynt. Tamduvan härstammar från klippduvan och varierar mycket i färg, från blågrå till vit och brokig. Den ses framför allt i stadsmiljö. Att lära sig storlek, halsteckning, vingmönster och läte är det snabbaste sättet att skilja de svenska duvorna åt.
Är du ny på sidan? Kolla in vår nybörjarguide för en steg-för-steg-introduktion till svensk fågelskådning, eller testa kunskaperna i fågelquizet. För att se vad som rapporterats senast i din region, använd utforska-sidan eller välj rätt kommun.