24 arter
Fjällens fåglar i Sverige omfattar arter på kalfjället som fjällpipare, fjällripa, snösparv och lappsparv, rovfåglarna fjällvråk, kungsörn och den sällsynta jaktfalken, samt blåhake (fjällens näktergal), ringtrast och lavskrika i fjällbjörkskogen. Bästa tiden är mitten av juni till slutet av juli.
Den svenska fjällkedjan sträcker sig över 100 mil från Dalarna i söder till Treriksröset i norr och rymmer ett fågelliv som inte går att uppleva någon annanstans i landet. Här häckar arter som är knutna till kalfjäll, fjällbjörkskog, myrar och fjällsjöar — många av dem under en mycket kort och intensiv sommar. Uppe på kalfjället, ovanför trädgränsen, häckar specialister som fjällpipare, fjällripa, snösparv och lappsparv. Fjällvråken jagar lämlar över hedarna och har goda år när smågnagarna är många, medan kungsörnen och den sällsynta jaktfalken patrullerar de vidsträckta dalgångarna. Ljungpiparens vemodiga vissling och fjällabbens eleganta jaktflykt hör till de klassiska ljuden och synerna på höjden. I fjällbjörkskogen och vid myrarna nedanför kalfjället möter du blåhake — ofta kallad 'fjällens näktergal' — tillsammans med ringtrast, lappmes och den karaktäristiska lavskrikan som gärna kommer fram vid rastplatser. Vid fjällsjöar och i blöta partier häckar smålom, fjällgås, gluttsnäppa, myrsnäppa och storspov. Den bästa tiden för fjällfågelskådning är från mitten av juni till slutet av juli, när ljuset räcker dygnet runt och sång- och spelaktiviteten är som intensivast. Lederna kring Abisko, Vindelfjällen, Padjelanta och Helags hör till de mest givande områdena.
Skilj snarlika arter
Rovfåglar, sjöfågel och vadare ses ofta på långt avstånd — över vatten, myrar och öppna marker. En handkikare är grunden, och vid sträcklokaler och fågeltorn gör en tubkikare stor skillnad.
På kalfjället häckar specialister som fjällpipare, fjällripa, snösparv, lappsparv och ljungpipare. Fjällvråk, kungsörn och jaktfalk jagar över hedarna, och i fjällbjörkskogen nedanför finns blåhake, ringtrast, lappmes och lavskrika. Vid fjällsjöar och myrar häckar smålom, fjällgås, gluttsnäppa och storspov.
Dalripan lever i fjällbjörkskog och videsnår lägre ner och har helsvart stjärt året runt, medan hanen saknar svart ögonstreck. Fjällripan lever högre upp på det öppna, steniga kalfjället och hanen har ett tydligt svart ögonstreck i sommardräkt. Båda är vita på vintern, men fjällripan håller till i kargare och mer öppen terräng.
Den bästa perioden är från mitten av juni till slutet av juli. Då häckar arterna för fullt, ljuset räcker dygnet runt och sång- och spelaktiviteten är som störst. Tidig morgon och natt är ofta mest givande, och vädret avgör mycket — vindstilla, klara dagar ger bäst förutsättningar på höjden.
Abisko och Vindelfjällen i Lappland, Padjelanta nationalpark, Helags i Härjedalen och fjällen kring Jämtland hör till de bästa områdena. Många arter går att se längs de markerade lederna, men kalfjällets specialister som fjällpipare och snösparv kräver ofta att man tar sig upp över trädgränsen.
Blåhaken är en nära släkting till näktergalen och har en mycket rik och varierad sång där den ofta härmar andra fåglar. Den sjunger gärna från toppen av en videbuske i fjällbjörkskogen, och hanen har ett lysande blått bröst med en röd eller vit fläck i mitten — ett av fjällvärldens vackraste fågelmöten.